Jag har aldrig skämt bort min son. Han var alltid duktig i skolan, hjälpte till hemma och var verkligen en väluppfostrad och fin kille. När Emil berättade för mig att han skulle börja jobba, blev jag riktigt orolig. Jag ville verkligen inte bli ensam.
Vad händer med Linnéa då? frågade jag honom om hans flickvän. Vi har gjort slut, svarade han lugnt.
Jag blev faktiskt förvånad, för jag hade trott att det till och med skulle bli bröllop de passade så fint ihop. Självklart blev jag ledsen över att det hade tagit slut, men jag blandade mig aldrig i deras relation.
Emil flyttade iväg. Vi höll kontakten ofta. Han hittade jobb, nya kompisar, och ganska snabbt en ny kärlek. Jag hade inget annat val än att vänta på att få träffa hans nya. Fast Emil verkade inte ha bråttom att presentera oss. Så jag skaffade en kattunge istället och pysslade om honom.
En dag när jag kom hem från jobbet hörde jag ett svagt, försiktigt Hej! bakom mig.
Jag vände mig om och såg Linnéa stå där i mörkret med ett spädbarn i famnen. Linnéa, vad gör du här? Och vem är det du bär på? Du får döma mig om du vill, men det här är din sondotter. Jag vågade aldrig säga till Emil att jag var gravid, för vi gjorde slut rätt illa. Jag flyttade hem till mamma, födde min dotter där. Men mamma gick bort för en månad sen, och jag har inga fler anhöriga. Därför kom jag hit. Men vad tänker du göra nu då? Jag vet faktiskt inte. Det kanske slutar med att jag måste lämna bort min dotter till ett fosterhem. Jag har varken pengar eller bostad. Men om det värsta händer, kanske du ändå kan få träffa ditt barnbarn ibland? Sluta nu. Vi tar hand om henne tillsammans. Kom, vi går hem till mig.
Så jag tog emot Linnéa och hennes lilla dotter. Flickan var så lik Emil när han var bebis, så jag tvivlade aldrig på hennes ord. Linnéa hjälpte till hemma medan jag jobbade vi fick vardagen att fungera. Och så en dag ringde Emil och berättade att han skulle komma på besök snart. Om han skulle komma ensam eller inte fick jag dock inget svar på.
När Emil väl kom, höll jag precis på att mata lilla tjejen. Men hej snygging! utbrast han. Emil, det här är din dotter. Oj, det hade jag ingen aning om. Men jag är inte ensam jag heller, sa Emil och bar in en babylift i hallen. Vem är det där då? Det är min son. Hans mamma dog när han föddes, så jag hade inte hjärta att lämna bort honom.
Linnéa gick tyst ut i hallen och tittade länge på Emil. De pratade sedan hela kvällen i lugn och ro jag lät dem hålla sitt. Det viktigaste är ändå att ett år senare gifte de sig, och båda barnen fick växa upp tillsammans i en riktig familj.
Nu håller Emil på att bygga ett större hus så att de ska kunna flytta från sin trånga lägenhet. Och vet du jag måste avslöja en hemlighet snart får jag faktiskt mitt tredje barnbarn. Snacka om lycka!
