DEN DÄR MARS
Mars är inte bara en månad, det är ett årligt stresstest för själen.
Särskilt när din kärlek är lika nyckfull som vädret utanför fönstret: ena sekunden vår, andra sekunden apokalyps, och någon har tydligen hällt grå färg över hela Stockholm.
Johans och Linneas kärlek började i mars, och det förklarade allt.
Andra par träffades på blomstrande körsbärsalléer, men dessa två möttes när Johan råkade stänka ner Linnea från en snöslaskpöl, och hon, istället för att gråta, skickade en smält snöboll mot hans bilruta med en precision som fick Johan att misstänka att det gömde sig en sten där inne.
Det blev kärlek vid första studs.
Mars i deras stad var tiden då romantiken gick ut på gatorna i galonstövlar.
Ska vi ta en promenad?
viskade Johan mjukt i telefonen.
Har du en båt?
svarade Linnea logiskt.
Jag bär dig på ryggen.
Deras dejter liknade specialträning för militär i sumpmark.
Johan bar heroisk Linnea över sjöar av smält snö, medan hon höll ett paraply över honom som desperat försökte fly mot Västerås med deras sista hopp om torra sockar.
Du vet, sa Johan filosofiskt, med hälften av foten i en pöl, vi visar djupet av våra känslor nu.
Vi är som de där två ankorna i parken.
Ankorna flög till varmare breddgrader redan i oktober, Johan.
Vi är som två klumpiga pingviner som missade Antarktis.
Deras märkliga kärlek visade sig i detaljerna.
Djup känsla i mars i Sverige är inte ett ring i ett champagneglas (där ligger ändå en isbit), utan den sista halva tabletten Alvedon delad mellan två.
Den här är till dig, sa Johan högtidligt och räckte henne halva av den lilla gula tabletten.
Rakt från hjärtat.
Varför är det kattpäls på den?
Krydda.
För immunförsvaret.
Linnea såg på honom med fånig mössa med tofs, röd näsa och galet gnistrande ögon och förstod: det är det här.
Universums kod har brakat ihop och fört ihop två människor som kan skratta när båda har feber (vilket för mannen är närmast ett dödligt tillstånd).
Den mest romantiska stunden kom i slutet av mars.
Solen tog sig äntligen fram och avslöjade det som vintern så omsorgsfullt gömt under snön.
Stockholm såg ut som scenografin till en film om kommunal uppror.
De stod på Västerbron.
Vinden slet i Johans jacka med styrkan av trettio meter per sekund.
Linnea, började Johan, försökte överrösta vårens brus jag ville bara säga Du är för mig som som årets första snödropp!
Lika blek och kämpar dig upp genom sopor?
frågade Linnea, medan hon snodde halsduken fyra varv runt huvudet.
Johan blev tyst.
Nej.
Lika uthållig.
Trots den här förbannade mars står du kvar med mig.
Även efter att jag tappade din mobiltelefon i en snödriva som visade sig vara en pöl.
Linnea såg på honom, nysande samtidigt som en spårvagn rullade förbi, och skrattade till.
Okej, hjälte-snödropp.
Kom nu.
Jag har köpt ett kilo citroner och googlat recept på glögg.
Överlever vi denna söndag så erkänner jag officiellt vår kärlek som svensk kulturminnesmärke.
De gick hemåt, undvek isberg på trottoaren.
Det var en mycket djup kärlek.
Djup nog till knäna så mycket vatten fanns i deras portuppgång.
Men det spelade ingen roll.
För under “den där marsmånad” avgör inte renheten på dina skor, utan vems hand du håller när ni båda halkar mot det oundvikliga april
Ett år gick.
En ny “den där mars” bärgades in.
Staden blev åter kuliss till en svensk version av “Waterworld”, inspelad på budgeten av tre kronor.
Johan och Linnea stod inför en gigantisk pöl som under en natt lagt beslag på hela gården.
Grannar tryckte sig mot staketet, försökte gå på iskanter, medan en äldre man spejade mot himlen, hoppades först på helikopterhjälp, sedan på en duva med olivkvist.
Johan, Linnea tittade på sina nya vita sneakers hon köpt i ett rus av obefogad optimism.
Vi är ju vuxna.
Har bolån, jobb och årsredovisning.
Vi kan inte bara
Jo, avbröt Johan.
Som en trollkarl drog han fram två knallgula gummistövlar med glada ankmotiv.
Jag köpte dem igår.
Din storlek.
Linnea suckade.
Det var den där djupa kärleken, när man inte bara vet skostorleken utan även graden av vilja till förfall.
Fem minuter senare stod de mitt i pölen.
Vattnet plaskade glatt, solen glittrade i smutsiga isflak, och förbipasserande betraktade dem som på rymmen från någon överdrivet snäll, men välbevakat institution.
Vet du, Linnea hoppade och skickade upp en fontän av stänk som blötte ner grannen i minkmössa det här är den bästa start på våren.
Det är kod “Gul Anka” svarade Johan allvarligt.
Världsalltet försökte dränka oss i depp, men vi har vattentäta hälar.
De stod där mitt i vårens kaos knasiga, dyngsura, men helt samspelta.
Det var en märklig kärlek, förstådd bara av dem som hittar botten där andra bara ser smuts.
Johan kramade henne, och just då stekte solen så hårt att det började ånga från deras jackor.
Vi brinner, konstaterade Linnea.
Nej, log Johan.
Nu har vi äntligen uppnått rätt temperatur.
Den där marsmånad förstod de det viktigaste: Om livet ger dig pölar köp de mest färgglada stövlarna och lär dig dansa i dem.
