Mamma har aldrig varit otrogen.
Det fanns aldrig någon tredje person i deras äktenskap.
Men hon var en svår människa att leva med.
Hon klagade konstant på allt.
Ingenting dög åt henne.
Om pappa kom hem trött efter jobbet, fick han skäll för att han inte hjälpte till.
Om han hjälpte till, fick han höra att han gjorde det fel.
Om han handlade mat, sa hon att det inte var det hon ville ha.
Om han inte gick ut med någon annan, antydde hon att han inte var en riktig man.
Jag minns de tysta kvällarna, spänningen runt köksbordet, dörrarna som slogs igen.
Pappa försökte hålla ut så länge han kunde.
Jag såg hur han bytte jobb för att tjäna mer, slutade träffa vänner, kom hem direkt från jobbet.
Men mamma hittade alltid något att gnälla om.
Hon inspekterade hans kläder, frågade vem han hade pratat med, när han gick hemifrån, varför han var fem minuter sen.
Det fanns aldrig fysiskt våld, inga stora gräl, men luften var tung, utmattande och fylld av oro.
Att leva där innebar att gå på tå för att undvika att framkalla nästa utbrott.
Den kvällen när pappa gick, var det inte för någon annan kvinna.
Det var efter ett långt gräl.
Jag satt på mitt rum och hörde honom säga: Jag orkar inte mer.
Jag är trött på att känna mig som om jag aldrig räcker till. Mamma svarade att om han gick, var han feg.
Han skrek inte.
Han samlade sina saker och gick.
Jag sprang till fönstret och såg honom gå långsamt bort, utan att ens vända sig om.
Efteråt berättade mamma sin version för alla.
Hon sa att han övergav henne, att han lämnat henne ensam, att han saknade styrka för att vara make.
Jag trodde på henne.
I flera år var jag arg på pappa.
Jag hälsade sällan på honom.
Jag talade kallt till honom.
Han talade aldrig illa om mamma.
Han försvarade sig aldrig.
Han sa bara att han älskade mig och respekterade mina känslor.
Med tiden började jag lägga märke till att mamma gjorde likadant mot mig.
Inget jag gjorde dög.
Om jag pluggade var det inte tillräckligt bra.
Om jag jobbade var det fel jobb.
Om jag vilade var jag lat.
Och då insåg jag något som gjorde ont att erkänna: pappa lämnade oss inte på grund av otrohet, utan för att han var emotionellt utmattad.
Nyligen pratade jag öppet med honom.
Jag frågade rakt ut varför han gick.
Han sa: För att jag tappade bort mig själv.
Jag började tro att jag verkligen inte dög. Jag grät mycket den dagen.
För jag insåg att jag dömt honom utan att veta hela sanningen.
Idag är mina föräldrar fortfarande skilda.
Mamma är likadan missnöjd, bitter, i konflikt med alla.
Pappa lever ensam, lugnt, utan drama.
Och jag bär på en märklig blandning av skuld och lättnad.
Skuld över att jag inte förstått honom tidigare.
Och lättnad över att jag vet jag är inte allt det dåliga mamma säger att jag är.
