Jag var hemma hos Linnéa när hennes pappa plötsligt dök upp. Han kom in i hallen med ett par matkassar från Coop, och fann oss sittande i vardagsrummet med läxböcker utbredda på soffbordet. Hans blick blev genast skarp, och han gjorde ingen hemlighet av sitt missnöje över att jag var där. Linnéa tog honom åt sidan in i köket, men jag hörde ändå hans bryska, viskande ton: Den där pojken från landet? Han är bara ute efter Linnéas lägenhet. Han sa att han flera gånger sett mig stryka omkring utanför deras hus på Södermalm, och nästan anklagade mig för att vara någon slags stalker.
Det gjorde mest ont att höra att Linnéa svarade honom som om det bara var sant att vi arbetat extra tillsammans på biblioteket vid universitetet, och att det var därför jag ofta syntes till. För sanningen var att vi varit tillsammans i två månader nu, och jag hade hunnit berätta för Linnéa att bara för att mina föräldrar har ett hus i förorten så innebär det inte att jag kommer från landet. Vårt hem ligger bara några minuter bort från stan, det är ett fint tvåvåningshus, och min pappa driver eget företag. Nej, jag kör ingen dyr Volvo, och jag skryter inte högt om att min familj har pengar men det är egentligen mycket bättre så. Det är det sättet som får människor som Linnéa och hennes familj att visa sina verkliga färger.
Min mamma brukade säga att jag aldrig ska tala om pengar eller status; det är det sista man vill att någon man älskar ska fokusera på. Och man ska aldrig skämmas, även om man inte ser ut att vara rik vid första ögonkastet.
