Jag var trettio när pappa gick bort.
Nu är jag trettiotvå, och vårt sista samtal gör fortfarande ont, som om det var igår.
Jag har alltid varit det svåra barnet började på saker, men slutförde aldrig något.
Jag har pluggat tre olika ämnen på tre olika universitet.
Första hoppade jag av i andra terminen, för det blev tråkigt.
Andra fjärde terminen, för jag började strunta i lektionerna, gick ut oftare, tappade fokus.
Den tredje slutade jag innan första terminen ens var över.
Medan mina två systrar tog examen, började jobba och levde ordnat, hoppade jag från idé till idé, plan till plan och sa alltid att jag hittar mitt snart.
Alla hemma såg det, men pappa var den som kände det mest.
Han var min människa.
Inte bara min far han var min vän.
Han tog med mig på biljard, fotbollsmatcher, öl på helgerna och grillkvällar med sina vänner.
Medan syrrorna hade scheman, betyg och ansvar, var det annorlunda med mig.
Han sa ofta: Du är en man, du lär dig ute i världen. Jag fick växa upp fritt, utan tydliga regler, utan riktigt tryck.
Och med tiden slog det tillbaka mot mig.
Jag hade aldrig lärt mig att hålla fast vid något varken studier, jobb eller ordning.
Tre månader innan han gick bort hade vi vårt tuffaste samtal.
Vi satt på uteplatsen.
Han rökte, jag scrollade på mobilen.
Han bad mig komma närmare och sa: Min son, jag är inte besviken på dig, jag är besviken på mig själv.
Jag har uppfostrat dig fel.
Jag har skämt bort dig.
Jag har skyddat dig från svårigheter.
Jag har gjort dig svag mot livet. Jag var tyst.
Ögonen brände, men jag grät inte.
Ville säga något stort, något vuxet men fick inget fram.
Jag sa bara att jag skulle förändras.
Han svarade inte.
Blicken var fast i marken.
Tre månader senare en vanlig morgon gick han in i badrummet för att borsta tänderna och föll ihop på golvet.
Det var så plötsligt.
Inget hejdå.
Ingen sjukhusvistelse.
Inga sista ord.
Jag förlorade inte bara min pappa.
Jag förlorade den ende som fortfarande trodde att jag kunde vända det, även när han var trött på att vänta.
Efter begravningen blev jag rasande på mig själv.
Jag slutade gå ut, slutade dricka, slutade slösa min tid.
Började plugga igen den här gången juridik, för jag behövde bevisa något.
Jag går upp klockan fem, jobbar extra, pluggar på kvällarna.
Det finns dagar då jag knappt får i mig mat, men jag fortsätter.
Varje tenta tar jag med tanken på honom.
Varje godkänt kurs känns som att säga: Ser du, jag kan.
Två år har gått.
Jag gör framsteg.
Släpper inga terminer, missar inga föreläsningar, letar inte efter ursäkter.
Mina systrar ser mig annorlunda nu, de stöttar mig.
Mamma säger att pappa skulle vara stolt.
Jag vet inte om han skulle vara det men åtminstone hade han inte behövt gå bort med känslan att allt var ett misslyckande.
Det svåraste är inte studierna.
Inte jobbet.
Inte tröttheten.
Det svåraste är att jag inte kan ringa honom och berätta att jag klarat en tuff tenta, att jag gör saker på ett annat sätt.
Han var min partner i livet den som lärde mig att leva utan rädsla, men också den som omedvetet gjorde mig utan struktur.
Nu är det min tur att bygga den själv.
Ibland, när jag kommer hem sent med ryggsäcken full av böcker, sätter jag mig på sängen och tittar på ett foto av oss två en promenad, varsin öl och leenden.
Och jag tänker alltid: Gubben, jag hann inte visa dig det i tid, men du hade inte helt fel om mig.
Jag vill vara den bästa versionen av mig själv för hans skull.
Jag hoppas att jag kommer lyckas.
