Mamma kämpade mot cancer länge. När hon var 27 och pappa var 31 gick hon bort. Vi var tre i familjen. Det yngsta barnet, jag, var inte ens två år gammal. Pappa behövde snabbt hitta en fru, eller rättare sagt en mamma till oss, för han klarade inte av allt själv. Sex månader senare gick han till en kvinna han kände och bad henne att ge honom hennes dotter. Kvinnan lyssnade knappt på honom, hon gav sin välsignelse direkt. Så kom vår nya mamma, Elin, som då var 21 år gammal, in i vårt hem.
Elin tog genast tag i hushållet och såg till att allt blev i ordning. För egna pengar köpte hon tyg och sydde skolkläder åt oss två äldre syskon. De äldre började kalla henne mamma genast, men inte jag. Jag hade svårt med det. Jag var sen och det var inte lätt för mig. En dag visade jag Elin att min mamma alltid brukade ha sitt hår uppsatt i en låg knut. Från den dagen bar Elin också sitt hår i en sådan knut.
Trots det kallade jag henne inte mamma. Då kom pappa på en idé. Elin bakade min favoritpaj och hela familjen satte sig vid bordet. Alla kastade sig över pajen, men jag fick inte ens smaka förrän jag kallade Elin för mamma. Tre år senare fick Elin sitt första eget barn, vårt fjärde syskon. Efter det började det bli svårt för familjen. Pappa fick inte jobb inom sitt yrke och började arbeta på ett jordbruk i Dalarna. Mamma började också jobba där. Fyra år efter det fick vi vårt andra syskon tillsammans.
Elin gjorde aldrig skillnad mellan sina egna eller inte sina egna, vi var alltid bara hennes barn. Fem år senare blev min andra mamma sjuk i samma sjukdom som min första. Vid det laget var mina äldre syskon redan på universitetet i Uppsala. Mamma låg på sjukhus, och jag besökte henne varje dag. Hon sa till läkarna att hon inte fick vara sjuk, för hon hade små barn som väntade hemma. Mamma besegrade sjukdomen.
Lyckan var gränslös, hon led mycket men var starkare än sjukdomen. När livet började bli bättre förlorade vi ändå nära och kära. Sex månader senare skulle mina föräldrars första gemensamma son gifta sig. Dagen före bröllopet försvann han. Efter 36 dagars sökande hittades han, och vi fick begrava honom. Efter det flyttade jag tillbaka till mina föräldrar, kunde inte lämna mamma ensam. Efter honom gick pappa bort, sedan min äldre bror, och senare mammas yngsta barnbarn, min systers son. Familjen var med om en bilolycka, men endast hennes son blev svårt skadad.
Jag förstår inte hur mamma, efter att ha gått igenom så mycket lidande, ändå har bevarat sin vänlighet, mjukhet och kärlek. Hon har uppfostrat fem barn, tar hand om sina barnbarn och har nu två barnbarnsbarn. Varje morgon stiger hon upp tidigt, städar hela huset och sätter sig för att sticka små saker åt barnbarnen. För oss barn är det glädje att tillbringa ledig tid med vår mamma. Trots sin ålder har hon alltid något att berätta. Hennes kärlek räcker till alla.
Till sist har livet lärt mig att styrka inte alltid syns utåt ibland är den tyst, varm och omtänksam. Ingenting kan ersätta en mammas kärlek, och jag är tacksam för hennes hjärta varje dag.
