Erik kände sin mamma bara sedan han var en liten bebis. Hon hade alltid varit där för honom. Och han hade ingen annan. Hans pappa hade lämnat mamman innan Erik ens föddes. Det var kväll. Den lille Erik hade lovat sig själv att vara modig och vänta på att hans mamma skulle komma hem.
Den lille Erik lovade sig själv att vara tapper och att vänta in sin mamma.
En timme gick, två timmar passerade, och fortfarande syntes ingen mamma. Pojken, som bara var fem år gammal, grät och gick in i sovrummet ifall mamman kanske fanns där. Men mamman var inte därinne. Skorna hon gått ut i var också borta.
Rädslan växte inom Erik, och han började gråta igen. Till slut somnade han av trötthet.
När han vaknade nästa morgon låg solens strålar över hans lilla säng. Han steg upp och gav sig ut på nytt för att leta efter sin mamma. Men han vågade inte gå till grannen, precis som hans mamma sagt åt honom där bodde en farbror som alltid var full och bråkig. Erik var rädd för mannen.
Pojken gick ut på gatan. Han hoppades upptäcka sin mamma någonstans. De förbipasserande la knappt märke till pojken. Han blev trött av letandet och satte sig till slut på en bänk. På bänken satt redan en äldre dam. Erik satte sig bredvid, och tårarna rann tyst.
Den gamla damen såg på honom och frågade varsamt vad som hänt.
Gå hem, lilla vän, sa hon, och trodde att pojken bara busade. Hon gav honom ett äpple. Men Erik slutade inte att söka. Vuxna han mötte var alla för upptagna med sitt.
Till sist var Erik fullkomligt utmattad och somnade bland blommorna i parken. Skymningen kom. Pojken frös och kände hungern gnaga. Någon ringde polisen. Snart befann sig Erik på polisstationen, och därefter lämnades han över till en kvinna som kallades tant.
Jag vill ha min mamma! snyftade Erik, med hopp om att mamman kanske ändå skulle komma nu. Men i det lilla rummet fanns ingen mamma.
En annan tant kom in, gav honom rena kläder, hjälpte honom att byta om och tog honom sedan till ett barnhem. Plötsligt satt han där bland andra barn som han. Erik lutade sig mot väggen och satt där länge, yr och tom. Han förstod att mamma var långt borta, att hon troligen aldrig skulle komma tillbaka.
P.S. Mamman förolyckades tragiskt när hon blev påkörd av en bil den där kvällen, precis efter att hon lämnat hemmet.
Livet kan plötsligt förändras, och det viktigaste vi har är de vi älskar. Därför behöver vi både visa och ta emot omtanke och värme, även när vi tror att vi är ensamma.
