Vi har alla släktingar. Om man har många, brukar det dyka upp någon som är ordentligt förmögenoch sådana släktingar uppskattas sällan av resten, för avunden gnager tyst bland folket. Trots det bjuds alltid just dessa välbärgade släktingar in till högtiderna, som om dyrbara presenter garanterat regnar över oss. Så är det även i min familj.
En gång, för fem drömska år sedan, var jag på ett bröllop i Uppsala. Det var min tremänning Elenas brorson som skulle gifta sig med sin Alma, och hela hennes avlägsna, välbeställda släkt bjöds in. De hade kommit långväga, från någon dimmig ort norröver med namn jag aldrig hört men som klingade av silver och gamla pengar.
I Sverige tänker man lätt: “Bjud de släktingar som har rådman vet aldrig, kanske kommer ett riktigt flott paket till brudparet!” Speciellt på ett bröllop! Festen var redan i full gång; huset fullt med gäster, dukarna dignade, bruden och brudgummen log med ögon av akvamarin. De rika släktingarna, ett par med efternamnet Sundström, hade som vanligt försovit sig och trippade in exakt när presenter skulle delas ut.
Kvinnan bredvid migRutlutade sig mot mig och viskade lugnt:
Vi får väl se nu vad som händer. Slår vad om att brudgummens mamma kommer bli besviken på deras present, och brudparet än mer.
Jag tittade på henne förvånat och viskade tillbaka:
Varför då? Spelar det så stor roll vad det är för present?
Så kom deras tur. De välbeställda släktingarna räckte sitt kuvert till toastmaster Astrid, som öppnade det med ceremoniella rörelser. Rummet liksom höll andan, allting blev tyst och flytande som om alla satt i ett akvarium. Fanns det nycklar till en lägenhet där, till en Volvo, kanske presentkort på utflykt till Island, eller ett maffigt kassatillskott i svenska kronor? Astrids blick dröjde i kuvertet, och brudgummens mor räknade snabbt kontanterna med skarpa, illgröna ögon, varpå hon vände sig till Sundströms med en min så stel att man trodde att snön la sig inuti henne.
Är detta allt? Ni blev inbjudna på bröllop, åker hit i er svarta Tesla med chaufföroch ni ger bort en sådan asketisk gåva, som några slags luffare?
Sundströms log inte. De tog bara kuvertet igen, nickade mot Astrid och sa:
Om ni inte gillar vår present, ge den till någon annan istället.
Med det gick de tvärs igenom den surreala festlokalen och ut i den kyliga natten utan ett ord mer.
Detta var något! Alla brast först ut i en chockad tystnad, men sedan skrattade folk och jag med, fast det hetta om kinderna och golvet kändes mjukt som mossplysch.
Senare fick jag, via omvägar, veta att de där bemedlade släktingarna ofta blev inbjudna till fester just för de förväntade dyrbarheternamen summan de gett denna gång, omräknat, var tillräcklig för en vecka på hotell med frukostbuffé i Göteborg. Enligt mig är det faktiskt en strålande present. Men på nåt sätt tyckte brudgummens mamma att det var en gåva bara någon fattig skulle ge. Allt blandades och svävade: släkt, kronor, presenteroch ingen var riktigt säker på om det hela hänt på riktigt eller bara i en märklig, svensk dröm.
