Jag har verkligen världens bästa mamma! Hon fick mig väldigt ung bara 16 år gammal när jag föddes. Hela släkten blev chockad, men mina morföräldrar stod bakom henne. Därför blev jag det mest harmoniska och lugna barnet i världen.
Hela familjen hjälpte till att uppfostra mig. Morfar och mormor såg till att mamma kunde slutföra sin skolgång, så vi hade det aldrig dåligt ställt. Tack vare mammas driv och arbetsmoral behövde vi aldrig snåla, och det ledde till att vi slapp bråk om pengar.
Tiden gick, och när jag själv fyllde 16 blev jag gravid. Min pojkvän visade sig vara rakryggad han tog ansvar och vi gifte oss. När jag var 17 födde jag mitt barn. Min mamma blev mormor när hon själv bara var 33. Hon blev inte förtvivlad, tvärtom, hon var lycklig över sitt första barnbarn. Återigen hjälptes hela familjen åt att ta hand om ett barn. Jag kunde till och med ta studenten och fixa ett bra jobb.
Nu är mitt barn tolv år och nyligen blev jag gravid igen. Allting har varit bra. Nyckelordet är har varit.
För en tid sedan berättade mamma att hon ville ha ett till barn. Jag frågade varför jag ville förstå skälet. Det visade sig att hon blivit förälskad i en man. Problemet var bara att han redan har en fru och inga planer på att lämna sin familj. Jag blev helt ställd. Inga samtal hjälper. Mamma berättade till slut att hon redan var gravid och hon ville verkligen behålla barnet.
Vi satte oss ner och bara grät tillsammans. Vi grät för att den här mannen aldrig kommer gifta sig med henne, aldrig erkänna barnet och inte bidra med en krona i underhåll. Om hon vill behålla barnet så får hon klara det själv. Han har redan egna barn.
Till slut blev mamma sårad och ledsen. Jag hade velat stötta, men visste inte riktigt hur. Mamma är kär, gravid och lämnad så illa kan det bli.
Så tänker jag mycket på hur folk kommer reagera när barnet kommer. Kanske till och med grannar och bekanta kommer fnysa åt mamma, och se ner på henne. I lilla Sundsvall sprider sig skvallret snabbt, och att bli ensam mamma kring femtio är inget man slinker förbi obemärkt med.
Jag gör allt för att stötta henne. Om även jag skulle bli ledsen och arg, vad skulle det göra för hennes styrka? Mormor och morfar vet ännu inget om att de ska bli morföräldrar igen mamma har bett mig inte säga ett ord.
Det händer att jag funderar på om hon ändå överväger att ta bort barnet. Jag vet inte om jag borde försöka avråda eller stötta henne. Jag är rädd själv, men känner samtidigt bara medlidande. Hon älskar redan detta ofödda barn, det syns så tydligt. Alla är emot, men vad ska hon göra? Kanske har hon redan bestämt sig för att försöka, trots allt. Det är hon själv som måste välja.
Jag berättade för min man han som försörjer oss alla. Hans reaktion förvånade mig, han var så lugn. Han är inte rädd för lite motgångar. Finns det plats för två barn, så finns det för tre, sa han. Ändå bär jag på en oro. Varför vet jag inte riktigt.
Det här har lärt mig hur viktigt det är att försöka stötta sina nära, även i de svåraste stunderna. Det är kärleksbanden som räddar oss, när världen känns kall och dömande.
