Jag föddes i en liten by i Småland. Efter att jag avslutat åttan började jag på en kockutbildning i Växjö och tog examen fyra år senare. Vid den tiden skrev och pratades det mycket om bygget av Norrbotniabanan, och som ung flicka med romantisk längtan bestämde jag mig för att åka dit och arbeta. Jag jobbade inom mitt yrke, men efter fem år insåg jag att romantik bara kunde ta mig så långtman måste också skapa något av sitt liv.
Under tiden på Norrbotniabanan mötte jag Tomas, en driftig kulturarrangör från Stockholm som hade de rätta kontakterna i huvudstaden. Jag reste till Stockholm, letade upp Tomas och bad honom hjälpa mig att komma in på högskolan. Han sade inte nej, men berättade att det skulle kosta. Jag hade sparat ihop en ansenlig slant under arbetet på järnvägen40000 kronor gick till tjänsten, mycket pengar på den tiden.
Jag lyckades dessutom ordna nya betyg och ett nytt pass. Det kostade också. Plötsligt stod det i mitt pass att jag var fem år yngre, och de nya betygen visade bara B och A.
Tomas såg till att jag kom in på Livsmedelshögskolan, men när han fick syn på mitt pass blev han förvånad och sa att jag hade tagit mig in på ett ovanligt sätt genom att ändra mitt födelseår. Jag slog dövörat till och skämtade om att jag nu skulle kunna hitta en ung makejag var ju bara arton, enligt mina papper, och en förstagångsstudent.
En ny tillvaro tog form. Jag omringades av helt andra personerglada, unga killar och tjejer som nyss lämnat gymnasiet. Ett år senare gifte jag mig. Min make hette Markus, han var nitton och kom från Stockholm. Jag blev folkbokförd i hans föräldrars lägenhet på Södermalm.
Efter examen började omvandlingen av landet. Markus och jag hittade snabbt rätt, hyrde en liten lokal och öppnade en lunchrestaurang. Snart lyckades vi köpa loss lokalen och blev stolta ägare till vår egen bar.
Vi levde gott, även om vi aldrig fick några barn. Men en dag bestämde vi oss för att hälsa på i min lilla hemby. Jag träffade gamla klasskamrater och barndomsvänner. Mitt liv hade blivit så annorlunda jämfört med deras, och jag såg bättre ut än de flesta av mina gamla skolkamrater. Avundsjukan var tydligen av dem berättade för Markus att jag jobbat på Norrbotniabanan och var äldre än han trodde.
Markus började anklaga mig för att ha lurat honom. Han förändrades, började dricka för mycket. Det slutade med skilsmässa. Vi fick dela företaget mellan oss. Jag köpte en egen lägenhet för min del medan Markus tog dyra banklån, som han tog efter att vi skilde oss.
Nu är jag fortfarande yrkesverksam, trots att jag nått pensionsåldern. Ofta tänker jag på Tomas, som sa att det var dumt av mig att bli fem år yngre på pappret. Men ingen kan återställa det förflutna och ingen kan bota ungdomens misstag.
Nyligen besökte jag mamma och träffade en klasskamrat som varit pensionär i två år, hon tar hand om barnbarn och odlar grönsaker. Jag har fyra år kvar att arbeta, men hälsan sviktar mer och mer. När vi är unga gör vi saker vi får betala för senare.
Kanske har någon varit i samma situation eller hört om någon som gjort sig själv yngre. Jag hoppas att någon kan ge mig råd om hur jag kan rätta till det där dumma misstaget jag gjorde för många år sedanMen jag har hela tiden haft känslan att jag faktiskt levt många liv i ett. Alla val, både de rätta och de felaktiga, har format mig till den jag är en kvinna som vågat förvandla sitt liv mer än en gång. Nu, när jag ser mig i spegeln och ser både åren jag suddat ut och de som ändå lagts till, tänker jag: åldern sitter inte i siffror på ett papper. Den sitter i erfarenheterna som aldrig går att köpa eller blanda bort.
Jag försonas med min historia som man försonas med en tavla det finns ljusa fält, mörka skuggor, och bitvis, blommor som åter blommar om vintern. Det är kanske ingen barnbarn som springer runt mina ben, men det finns gäster som skrattar varmt, vänner som sträcker ut handen, och min mamma, som varje gång vi ses, säger: Det blev ett annorlunda liv, men du gjorde det till ditt eget.
Så när jag tar på mig förklädet för några sista år på restaurangen, känner jag att jag oavsett födelseår eller betyg har blivit den kvinna jag drömde om att bli. Ingen kan återställa det förflutna, men vi kan alltid skapa ett nytt slut. Och ibland är det slutet, hur oväntat det än ser ut, en början till något mycket bättre.
