Pappa till Linnea hade bestämt sig för att uppfostra sitt barn som en pojke när hon föddes. Han hade ju förväntat sig en son, men istället kom Linnea till världen. Linnea växte upp omgiven av pojkar och kände sig snart som en av dem. Mina föräldrar brukade ofta småskämta om hennes flicknamn, men Linnea trivdes bäst i jeans och lediga t-shirts, och håret drog hon bara snabbt tillbaka i en enkel tofs. Hade någon bara sett det dammiga spåret bakom henne när hon busade med grabbarna, och inte den långa hästsvansen, ja, då hade de knappast trott att hon var en tjej.
Trots en sådan uppväxt förändrades något under universitetstiden Linnea mognade till en klok och elegant ung kvinna. En dag blev hon bjuden på födelsedagsfest hos en studiekamrat, och mamma var rätt tveksam till att låta henne gå iväg så sent. Till slut gav hon ändå med sig, mot löftet att Linnea skulle hålla kontakt under kvällen. Själv ville Linnea bara testa på något normalt; hon tog på sig en röd kort klänning och smala klackar otroligt feminin, och när pappa såg henne, rann tårarna. Han hade ju alltid sett på sin dotter som en tuff typ, inte någon bräcklig ung kvinna.
På vägen hem från festen råkade Linnea ut för något obehagligt. Tre berusade män dök upp ur mörkret och började trakassera henne, och jag minns hur minnet får hjärtat att slå snabbare. Men just som faran var nära, dök någon oväntad upp. En lång kille med något som såg ut som en bandyklubba kom fram och männen flydde fältet. Linnea var både lättad och tacksam hjälten hette Emil.
Efteråt började Linnea och Emil lära känna varandra, och snart blev de ett par. De gifte sig efter några år; Linnea arbetade som idrottslärare på högstadiet och Emil fick en ansedd roll på Vattenfall. Det fanns en djup respekt och förståelse mellan dem, och när de senare fick en dotter, stödde Emil henne alltid och lät henne växa upp till en stark och självsäker kvinna, även om han själv höll på vissa traditionella tankar om kvinnlighet. Linnea var glad över deras gemensamma syn på uppfostran och hennes pappa fann till sist i Emil den son han alltid drömt om.
Den kvällen, när allt hade lagt sig och jag satt med mitt kaffe på köksbänken och såg ut över Göteborgs regnvåta tak, insåg jag att styrka och självkänsla inte sitter i könet eller kläderna vi bär. Det är tryggheten, omtanken och möjligheten att få finna sig själv som gör skillnad och det tänker jag föra vidare.
