Hunden har nästan gett upp, redo att lämna den hårda världen bakom sig…
Karin har bott i ett litet hus längst ut på kanten av byn i många år. När någon påstod att hon var ensam, brukade hon alltid skratta. Ensam? Nej, jag har verkligen en stor familj! svarade hon med ett leende.
De andra kvinnorna i byn brukade le tillbaka, men när Karin vände sig om utbytte de blickar och gjorde tecken vid tinningen. Ingen riktig familj, menade de ingen man, inga barn, bara djur… Men just de fyrbenta och befjädrade var Karins närmaste. Hon brydde sig inte om vad folk sa om att djur endast är till för nytta: kor eller höns för mat, hund för vakt, katt för råttjakt. Hos Karin bodde fem katter och fyra hundar, alla inomhus och i värmen, vilket väckte förvåning hos grannarna.
Deras förundran yttrade sig bara tyst sinsemellan, för att diskutera med den egenartade kvinnan var meningslöst. Karin skrattade åt deras invändningar: Nej, nej, ute kan de vara tillräckligt, men hemma mår vi bäst allihop.
Fem år tidigare förändrades hennes liv på ett ögonblick då förlorade hon både man och son. De var på väg hem från en fisketur när de blev påkörda av en tung lastbil… Efter sorgen insåg Karin att hon inte kunde stanna kvar i lägenheten där allt påminde om de hon mist. Det var omöjligt att gå samma gator, handla i välbekanta butiker, möta medkännande blickar.
Efter ett halvår sålde hon lägenheten och flyttade, bara med katten Fride, till en liten stuga på landsbygden. Sommartid jobbade hon i sitt trädgårdsland, vintertid på byns lunchrestaurang. Gradvis samlade hon på sig nya djur: någon satt och tiggde vid stationen, någon strök omkring restaurangen i jakt på mat. Så växte hennes familj av tidigare ensamma och sorgsna varelser. Karins värme läkte deras gamla sår, och de visade henne sin trofasthet och kärlek.
Hon matade alla, även när plånboken ibland var tunn. Hon visste att hon egentligen inte kunde samla fler, lovade sig själv gång på gång inga fler djur… Men en marsdag var plötsligt lika bister som februari: stickig snö täckte marken och iskalla vindar ven genom natten.
Den kvällen skulle Karin hinna till sista bussen hem till byn. Två lediga dagar låg framför, så hon handlade mat både till sig själv och djuren, och tog även med rester från restaurangen. De tunga matkassarna slet i armarna och hon tänkte bara på att snart få komma hem till värmen. Men hjärtat är ibland mer uppmärksamt än ögonen: ett par steg från bussen stannade hon plötsligt och vände sig om.
Under en bänk låg en hund. Ögonen mötte Karins blick, men de var trötta och glanslösa. Kroppen delvis täckt av snö, det syntes att hunden legat där länge. Människor hastade förbi i sina halsdukar, ingen stannade. Hur kan ingen ha sett det? hann hon tänka.
Karin fick en klump i bröstet. Allt glömdes löften till sig själv, bussen, matkassarna. Hon sprang fram, släppte kassarna och sträckte ut handen. Hunden blinkade långsamt. Tack och lov, du lever! viskade hon lättat. Kom då, lilla vän, försök resa dig…
Hundens kropp rörde sig knappt, men den gjorde heller inget motstånd när Karin försiktigt drog den fram under bänken. Det såg ut som om den redan gett upp, redo att lämna världen…
Hur hon ens lyckats bära både två tunga kassar och hunden till busstationen minns Karin inte i dag. När hon kom in satte hon sig i ett hörn av väntrummet och började gnugga och värma den magra kroppen, höll varsamt de stela tassarna i sina händer.
Kom nu, lilla gumma, vi ska ta oss hem, viskade hon. Du blir vår femte hund, det blir lagom.
Karin tog fram en pannbiff ur sin kasse och räckte till den frostiga nya vännen. Först vände hunden bort nosen, men efter en stund, när hon tinat upp lite, såg hon ut att ångra sitt beslut att lämna livet: ögonen fick nytt liv, nosen ryckte och maten togs emot.
En timme senare stod Karin med den nyfunna hunden, som hon döpt till Tova, och vinkade åt bilister vid vägkanten bussen hade för länge sedan åkt. Med sitt bälte gjorde Karin ett provisoriskt koppel, även om det inte behövdes: Tova gick tätt intill hennes ben. Efter tio minuter stannade en bil.
Tack så mycket! sa Karin och log. Jag tar hunden i knät, hon smutsar inget. Det går bra, svarade föraren. Hon kan sitta bredvid, det är ingen liten vovve.
Men Tova, nervöst darrande, kröp intill Karin och de båda satt på hennes knä. Här är det lite varmare, sa Karin och log.
Föraren nickade och vred upp värmen. De åkte tysta igenom snön, Karin höll om sin nya familjemedlem och mannen kastade ett öga på hennes trötta men nöjda profil han förstod att Karin tagit hand om hunden.
Vid huset gick föraren ur, hjälpte till med matkassarna. Snödrivan vid grinden var så hög att han fick trycka till med axeln. De gamla gångjärnen gav vika och grinden föll. Det var ändå dags att laga den, sa Karin vresigt.
Från huset hördes skall och mjauande, och Karin skyndade till dörren. Ut på gården kom hela hennes brokiga flock. Väntat på mig? Här kommer en ny vän! sa Karin och visade Tova bakom benen.
Hundarna viftade med svansarna, stack nosen i kassarna som föraren bar. Vi ska inte stå ute i kylan, sa Karin. Kom in i huset, om du inte är rädd för så många djur. Vill du ha kaffe? Det är sent, tack ändå, sa gästen. Mata dina, de saknar dig.
Nästa dag, framåt lunch, hörde Karin ett bankande från gården. Hon tog på jackan och gick ut och såg gårdagens chaufför. Han höll på att skruva fast nya gångjärn på grinden, verktyg låg intill. God dag! sa han med ett leende. Jag slog ju sönder grinden igår, så nu fixar jag den. Jag heter Ingmar, och du? Karin…
Hennes fyrbenta familj omringade gästen, sniffade och viftade. Ingmar satte sig på huk för att klappa dem. Karin, gå in, så fryser du inte. Jag blir snart klar och tar gärna en kopp kaffe. Det ligger tårta i bilen, och något gott för hela din stora familj…
