Som man säger här i Sverige, varje familj bär på sina egna prövningar, och tyvärr, trots att vi vuxit upp sida vid sida i samma trygga förort i Göteborg, blev min bror något av en buse. Det gick så långt att han till slut hamnade på anstalt. Jag gjorde allt för att skydda mig själv från hans dåliga inflytande jag höll vårt umgänge till ett minimum, trots mammas och pappas försök att få oss närmare igen.
Men allt vändes uppochner när jag träffade Maja ljuset i mitt liv. Våra kvällspromenader längs Säveån gjorde mig lyckligare än någonsin, och när jag friade vid Vättlefjäll trodde jag att mitt liv tagit en ny början. Men när min bror, Jonas, fick höra att jag såg någon, slutade han inte mobba mig. Han krävde att få träffa Maja och upprepade ständigt att våra vägar ändå skulle korsas. Jag var tveksam ville inte att min blivande fru redan skulle få en unken bild av min familj.
Till slut tvingade omständigheterna mig att bjuda honom, och så såg Maja honom första gången på vår bröllopsdag, i ett soligt Kungsbacka. Jonas lade handen på hjärtat och lovade att bete sig, men innerst inne visste jag vad han gick för. Han svek oss. I det vita tältet utanför stadshuset, med alla våra vänner och släktingar samlade, vräkte Jonas ur sig hårda ord mot Maja vassa, skamliga kommentarer jag knappt vill minnas. Allt jag hade försökt släta över, ramlande fram inför alla.
Jag hörde Majas uppgivna snyftningar, hjärtat höll på att gå i bitar. Jag rusade fram för att stoppa Jonas, men möttes bara av kuldegivande hot. Hans röst var fylld av ilska: Du väljer alltså henne framför din egen bror? Det låg något hotfullt i blicken, och för ett ögonblick fruktade jag vad han kunde vara kapabel till.
Hans urspårade beteende fördärvade en dag som annars borde ha varit vår lyckligaste. Jonas vägrade erkänna vad han gjort, skyllde ifrån sig som vanligt, och för varje förnekelse kände jag såren bli djupare. Det blev oundvikligt jag tog det svåra beslutet att ta avstånd från honom. Sedan dess undviker jag varje tillställning där han är med, även om det medför sura miner från släkten när julen närmar sig.
Det är svårt att försöka prata med någon som inte visar några tecken på vilja att bättra sig. Och även om Jonas fortsätter ringa och skickar sms fulla av ånger, har jag svårt att tro att folk kan förändras på riktigt. Smärtan efter det som hände under vår bröllopsdag för 15 000 kronor kommer alltid att sitta kvar, påminnande om hur vissa sår i familjebanden inte enkelt läker, hur djupt vi än önskar det.
