Min make växte upp i ett varmt och kärleksfullt hem med sina föräldrar. Men när min svärfar fyllde 57 år gick hans fru tyvärr bort. Det slog hårt mot familjen, och det blev en svår tid för honom. Vi bestämde oss för att sälja hans lägenhet i Göteborg, dela pengarna mellan vår familj och min svågers familj, och låta honom flytta in hos oss tills han fick ordning på livet igen. Vi gjorde så.
Jag tänkte att det nog skulle ta sex månader, sen skulle min svärfar skaffa en egen bostad och börja leva själv. Men det blev inte så. Han trivdes verkligen här. Han bidrog inte med någon ekonomi till hushållet, varken för mat eller räkningar. Jag lagade all mat, tvättade hans kläder, och städade hans rum. Han behövde bara gå till jobbet. Det var nästan som att bo på spa för honom.
Så där blev han kvar hos oss i elva år. Sedan började han lägga sig i allt vi gjorde, berätta hur vi skulle sköta oss och ta hand om saker. Till slut bestämde vi oss för att köpa ett hus åt honom, strax utanför Stockholm, så att han skulle kunna flytta dit och bo själv. Han är en stor och stark man, definitivt kapabel att klara sig på egen hand.
Vi köpte huset och såg till att allt var fixat för att han skulle kunna bo där. Men då började han komma med ursäkter om hjärtproblem och liknande för att få stanna kvar hos oss. I princip gjorde han allt för att slippa flytta. Jag känner att jag inte orkar med det längre. Jag är helt enkelt utmattad.
