Har du börjat, så berätta klart! Jag höjde rösten mot Maja, Har du inget vettigt att säga, så sluta slösa andras tid…
Jag vet visst, log Maja snett och såg mig rakt i ögonen, Vi hade inga hemligheter, hon och jag…
…Jag och Elin träffades egentligen rätt taffligt. Det var vinter och halt ute. Elin halkade på en isig trottoar en tidig morgon när hon skulle till jobbet och slog knäet rejält. Jag hjälpte henne upp och följde med till närakuten.
Röntgenplåten visade att det inte var nåt brutet, och Elin fick instruktioner om att ta det lugnt och linda knäet. Under hela tiden lämnade jag inte hennes sida, till och med ringde jobbet och bad om ledigt en halvdag. Jag lugnade mig först när jag satt Elin i en taxi, efter att ha tagit hennes hedersord att hon skulle ringa mig när hon kom hem och säga att allt var okej.
Jag tyckte verkligen om den här omtänksamma killen. Aldrig mött någon sådan förut, och jag var helt såld. Sen följde den där första, rosaskimrande tiden, när vi ringde och skrev varandra om allt mellan himmel och jord. Jag var uppriktigt nyfiken på hela Elins liv. Morgnarna inleddes alltid med ett “Ha en fin dag”, kvällarna avslutades med ett “God natt”. Under dagen kollade jag om hon åt ordentligt, om hon sovit gott och hur dagen hade varit.
För mig var det här inget märkvärdigt. Hemma var vi alltid sådär, vi tog hand om varandra. Jag bodde själv i en lägenhet jag fått efter farmor, och mina föräldrar bodde i en förort till Göteborg. Från början bodde vi alla ihop, men farmors lägenhet hyrdes ut. Vi hade alltid trivts ihop, ingen bråkade och jag växte upp med värme och fullt förtroende. Sen gick farmor bort och jag blev gammal nog att klara mig själv, så jag flyttade in i hennes gamla lägenhet.
Men med tjejerna ja, det har aldrig gått vägen för mig. Jag var för blyg, gick aldrig på fester och varken polare eller vänner fanns i närheten som drog ut mig. Det där med Elin hände mer av en slump men hon behövde min hjälp och det låg i mitt hjärta att stanna, inte bara gå förbi. Jag tänkte till slut att det kanske var meningen.
Två månader senare gifte vi oss. Det bara blev så. En dag skämtade jag om att vi kunde gifta oss, och Elin kontrade direkt:
Ska vi? Kan vi inte gå till stadshuset nu direkt och skriva papper?
Vi hade en timme kvar till stängning och drog raka vägen dit. Vigseln bokades in på närmaste möjliga dag. Mina föräldrar blev lite ställda av hastigheten men gillade Elin jättemycket så de gav sitt gillande.
Elins mamma bodde i Hisingen. Hon fick beskedet per telefon, men kunde inte komma för Elins mormor hade blivit sjuk, så hon behövde stanna hemma.
Vi fick ett bra liv tillsammans. Vi bråkade sällan, gnistan försvann aldrig ens efter bröllopet, och vår kärlek verkade bara bli starkare. Så kom lille Olle, och lyckan växte fast med det växte förstås vardagens bekymmer också. Och vid ett tillfälle, när vi firade bröllopsdag på en restaurang, blev Elins väninna Maja lite för rund under fötterna och behövde skjuts hem i taxi.
Vi firade på ett café tillsammans med mina föräldrar Lena och Lars, femårige Olle satt malligt vid vuxenbordet, skålade i Festis för familjens lycka, och Elin hade bjudit Maja, hennes närmaste vän sedan lågstadiet. De var som systrar, ibland närmare än så. Maja hade aldrig haft tur med kärleken, lika gammal som Elin, men fortfarande ensam. Hon var mycket kortare, mullig, hennes ansikte var som en suddig skiss, medan Elin alltid fick pojkarnas blickar.
Så det var Elin som fick ta emot alla kärleksförklaringar redan i gymnasiet. Hon valde noga, ingen vem som helst skulle bli maken, därför hade hon inte gift sig innan tjugofem. Sen träffade hon mig och allt snurrade igång…
…Maja hade svårt att ta sig nedför trappan på caféet, och hade nästan ramlat tre gånger om jag inte stöttat henne. Däruppe väntade Elin, Olle och mina föräldrar på mig, medan taxin stod och väntade på Maja. Hon var så pass rund om fötterna att hon knappt kunde stå, och jag hade aldrig sett henne så förr. Därför ledde jag henne ut.
Lycka till, säger jag bara! Ha! Några får all lycka, andra ingenting… Elin har alltid haft tur, ända sedan vi träffades… Allt bara rinner av henne, killar dansar efter hennes pipa, och ni grabbar fattar ingenting… Tänk med huvudet för en gångs skull! Fast, Elin är ju vacker, så då stänger ni av resten…
Vi hade just kommit ut på trottoaren när Maja plötsligt slet sig loss och med raspig röst ropade:
Vet du ens vems son du uppfostrar? Han är inte din egen!
Nu räcker det fick jag fram mellan tänderna. Hela Vasagatan tycktes snurra runt mig, jag knep hårt ihop ögonen, ville bara skaka vett i henne, eller få henne att hålla tyst. Men hon bara fortsatte, obarmhärtigt:
Oj, vad du blev blek! Fattar du inte? Olle föddes alldeles för tidigt! Tror du verkligen Elin gifte sig med dig av äkta kärlek, eller var det för att hon tvunget skulle? Och ungen, ser du ens att han inte liknar dig? Hon hade en pojkvän före dig, förlovad och allt, men han var otrogen och drog… Det fick hon, du!
Jag pressade ner Maja i taxin, smällde igen dörren och tänkte aldrig mer lyssna på henne. Men när taxin försvunnit runt hörnet ringde hon mig, och utan att riktigt veta varför svarade jag:
Fråga din fru själv! Ha-ha! Varför ska bara jag ha det eländigt? Nu kan hon också få dansa runt precis som en ål på en stekpanna! skrattade hon rått.
Det där skrattet satt kvar i mitt huvud hela kvällen. Hur jag än försökte kunde jag inte skaka av mig Majas ord. Det var ju sant, föddes verkligen Olle lite tidigt? Jag hade aldrig tänkt på det visst fanns det prematura barn, och vikten tänkte jag aldrig på. Jag älskade ju den ungen från första stund!
Mina föräldrar också, de var tokiga i sitt barnbarn, tog gärna med honom till Universeum, Slottsskogen eller något museum. Den där förbaskade Maja! Hon förgiftade hela mitt hjärta. Bilder av bevis för hennes påståenden dök upp ständigt Olle var spinkig, ljushårig, medan jag var mörkhårig och stor. Min mamma sa att barns hår kan ändras hur många gånger som helst. Men ändå, kroppsformen? Jag störde mig, Elin och jag var båda rätt långa, Olle pytteliten… Ögonfärgen ja, ni fattar.
En hel vecka gick jag och höll allt inom mig, tills jag inte orkade mer och frågade Elin.
Elin såg på mig på ett besynnerligt sätt, och sedan…
Jag visste att du skulle fråga en dag. Om du ändå visste, varför har du väntat fem år med att säga något? log hon snett Vi kunde ju lika gärna ha skilt oss direkt! Du vill väl det? Jag lurade dig. Fy mig! Varför skriker du inte på mig nu?
Jag backade ifrån Elin. Varför säger hon så? Jag älskar ju henne, hade hon bara varit ärlig från början hade jag förlåtit allt och ändå gift mig med henne! Nu talar hon så kallt om det, som om hon bara längtat efter det i fem år. Skiljas? Jag hade inte ens tänkt i dem banorna… Och Olle? Min älskade pojke… Det kvittar vad andra säger, jag släpper inte honom. Men mina föräldrar? Ska jag berätta, eller bara låta saker vara? Kommer de älska Olle och Elin ändå?
Men Elin var inte säker på mina känslor. Vi rök ihop rejält, jag packade ihop mina saker och drog. Farmors lägenhet stod tom för tillfället passande nog så jag bodde där i två veckor. Det var olidligt, jag längtade efter Olle, och efter Elin. Jag tänkte och tänkte, och bestämde mig till sist. Maja trodde hon kunde ta ifrån oss vår glädje men aldrig i livet! Hon hoppas förgäves!
Jag gick tillbaka till Elin och Olle.
Förlåt mig, Elin, jag har sagt så många dumma saker. Du förtjänar det inte, Elin grät, Jag var så rädd att du skulle sluta älska mig, att du skulle säga allt det där innan jag hann… Jag har gått och väntat och varit livrädd hela tiden!
Åh, Elin… sade jag och höll henne nära, Fem år tillsammans och ändå kände du mig inte? Tror du att jag skulle lämna dig och Olle? Jag älskar er båda, det kan inget ta ifrån mig. Jag förstår dig och dömer dig inte, du var ju bara rädd… Kärleken mellan oss är riktig och ingen Maja i världen kan ändra det.
Det är sant, Elin lutade huvudet mot mitt bröst och torkade tårarna, Men Maja vill jag aldrig mer träffa!
Men vad säger vi till mina föräldrar? frågade jag, det som gnagt hela tiden De älskar ju Olle, men ändå…
… Vi berättade för mina föräldrar, men inte om det där. Vi sa istället, efter en och en halv månad, att Elin väntade ett till barn och att de snart skulle få två barnbarn.
Och vet du, den här erfarenheten har lärt mig att det ibland är bättre att följa sitt hjärta och värdesätta den familj man själv valt, för riktiga band sitter djupare än blod. Jag insåg att kärlek handlar om att stanna kvar även när allt skakar, och att det är vi själva inte någon Maja eller någon annan som väljer vårt eget liv och vår egen lycka.
