De klev ut från BB tillsammans. Ingen mötte dem, ingen filmade, ingen gav blommor. Fast det hade ju ändå sett konstigt ut blommor till en man…
Nej, mamma levde och hade det fint, om man inte räknar med att barnet inte behövdes för henne. Inte alls. Det hade hon sagt till maken direkt, utan att gå omvägar. Fast han stod på sig, bad och bönföll, till och med med små vänliga hot.
Han var ju redan nästan fyrtio, och några barn hade han inte. Tänk om det här var hans enda chans på ett slags fortsättning? Till slut kom de överens… Frun födde, de skilde sig direkt, och hon samtyckte utan bråk till att betala underhåll.
Till en början ville Oskar tacka nej, stoltheten sved. Men den forna hustrun sa:
Livet är långt. Allt kan hända. Du är inte pojke längre, och jag är ändå betydligt yngre. Jag vill inte ha barn, men det är mitt barn, så låt er åtminstone ha någon sorts trygghetsbuffert. För framtiden…
Oroliga dagar började, men Oskar lät sig inte nedslås. Det fanns gott om ensamstående mammor omkring honom! Vad skiljde honom från dem? Och bonusbarn fanns det gott om… Så Oskar såg egentligen inga problem som om barnen någonsin skulle vissna under en mans händer. Nej, lille Edvin Oskarsson växte, gick upp i vikt och var ett riktigt lyckligt barn.
Men när lilla Edvin växte till sig, kom förstås frågorna om mamma. Hur säger man till ett barn att hans mamma inte behövdes? Oskar snärjde sig loss så gott han kunde:
Jag hittade dig i källaren.
I vilken?
I den bredvid oss, i huset intill.
Från den dagen började källaren dra i Edvin, som en osynlig magnet. När de var ute och lekte, och pappa tittade bort, smög pojken runt huset och ropade tyst på mamma genom ventilerna. Men allt han fick till svar var tystnad…
Men så en dag… En dag hörde Edvin faktiskt något! Hans hjärta stannade, för att sedan dunka så högt att han inte hörde någonting utom sitt eget bankande i bröstet.
Portdörren stod på glänt, och Edvin rusade in i källaren. Där var mörkt först, men ögonen vande sig. Han smög allt djupare, försökte ropa och leta. Men gråten snörde ihop halsen, och han kunde bara viska bubbliga ord, dränkta i tårar:
Mamma, mammi, är du här? Det är jag Edvin… Jag har kommit för att hämta dig!!!
Men mamma svarade inte. Edvin stannade, snörvlade återigen och försökte lyssna. Ett tyst rassel hördes i hörnet, och pojken torkade snabbt bort tårarna med sin grusiga knytnäve och gick mot ljudet.
Kanske mådde mamma riktigt dåligt, kanske var hon sjuk. Annars hade hon ju kommit ut och hittat honom för länge sen. Men det ordnade sig, tänkte han, nu skulle han äntligen hitta sin mamma, och då skulle hon bli så glad, så glad!
Edvin gick mot ljudet, grät och log på samma gång. Alla, precis alla han kände hade en mamma, och nu skulle han också få det! Men i hörnet, på en hög med gamla trasor, väntade bara en katt. Katten betraktade försiktigt den oväntade gästen och skyddade noggrant sin lilla unge under magen.
Mamma?
Besvikelsen spjälade nästan itu pojken, benen vek sig och han sjönk tungt ner på golvet. Men sedan höjde han huvudet och såg på katten igen…
Femåringars logik är av ett eget slag och ibland rakare än vuxnas. Han funderade… Han mindes Linnea från förskolegruppen, som skröt med sitt lejonmanade hår och att hennes pappa var en kentaur. Och Axel hade ju bevisat (och visat!) att hans pappa var en rymdvarelse. Så varför kunde inte han själv ha en kattmamma?
Katten förstod på sitt vis att pojken inte skulle göra henne eller kattungen illa. Försiktigt närmade hon sig och strök sin varma kind mot Edvins lilla hand.
Så du är min mamma ändå?
Edvin frågade med en sådan längtan i rösten att han själv började tro på det han hittat på. Han skulle försvara sanningen med näbbar och klor mot den som sa emot. Han lyfte upp katten och kramade henne, och hon krökte ryggen och la tassarna runt honom i gengäld…
Oskar märkte inte direkt att sonen saknades, men när han gjorde det ropade han genast:
Edvin! Edvin, kom fram! Eddan, var är du?
Flera långa, sega minuter gick, och Oskar fick ännu fler grå hår. Till sist, inifrån källaren, dök Edvin upp.
Han kom långsamt, med katten och kattungen i famnen. Till rusande pappa sa han:
Jag hittade mamma. Och det här är nog min lilla syster… De var i källaren där du hittade mig!
Oskar blev stum, visste inte vad han skulle svara. Skulle han berätta allt för pojken? Men hur? Han fick ge sig för barnlogiken.
Hur visste du att det var hon?
Edvin ryckte på axlarna.
Det bara kändes… Hon tittade på mig så!
Pappa, vi går hem nu. Mamma verkar trött.
Edvin var lycklig. Han hade en mamma! Och att systern visade sig vara en bror gjorde ingenting då kunde de leka riktiga killlekar, och på kvällen kunde mamma sjunga godnattsånger åt dem båda.
På förskolan fick han medhåll. Mamma som är katt? Tja, Keshas pappa var visst ett flygplan och han hade med sig foton som bevis.
Oskar grubblade länge på hur han skulle ta snacket med sin son, förklara att mammor inte alltid är katter. Men när han såg Edvins lyckliga ögon, suckade han bara. Det ordnar sig väl så småningom…
Hemma blev det cirkus från den dagen. Edvin och katterna hoppade och stojade tillsammans rev de nästan hela lägenheten upp och ner. Katten var fortfarande så ung och upplevde roligast i världen att busa med pojkarna.
Ni driver mig till vansinne! morrade Oskar och försökte ställa saker till rätta.
Edvin, med snöret i handen, kattungen och katten stannade upp. De tittade på Oskar, på varandra… Ryckte på axlarna i kör och skuttade vidare mot pappa med nytt bus i skallen. Och varför? Jo, för mamma hade gett tillstånd!
