Som enda barnet i familjen har jag aldrig direkt varit någon favorit, men visst var jag efterlängtad det får jag ändå erkänna. När jag var 23 år och fem månader gravid började jag plötsligt tvivla på om jag faktiskt var deras biologiska dotter, men det är nog något man tänker när man har för mycket tid och alldeles för lite pengar. Mina föräldrar är förresten båda plus sjuttio, och vår ekonomi är, med svenska mått mätt, genuint pinsam. Vi hyr en liten sliten tvåa i Eskilstuna och kämpar för att överleva veckan ut varje gång hyran ska betalas.
Jag och min sambo pluggar och extrajobbar båda två, men det räcker ändå knappt till att köpa falukorv på extrapris. Två gånger har vi fått fet varning om vräkning för att vi halkat efter med hyran, och vi har skamlöst lånat pengar av ett halvt fotbollslag kompisar. Nu är vi förstås skuldtyngda, käkar nudlar och brottas ständigt med räkningarna. Ibland får vi en matkasse från mamma och pappa som pluggar i en fryspizza eller två typ svensk kärlek i container-förpackning.
Föräldrarna tycker att vi ska gifta oss, så vi gled iväg till stadshuset och sa ja utan större sensation. Plötsligt fick de dessutom för sig att de ville ha barnbarn i mängder. Mamma har tjatat milt men irriterande om att jag absolut måste skaffa barn, annars slutar jag “precis som hon” (citat slut).
Men varken min sambo OCH jag kände oss direkt redo för ett knyte, särskilt inte när vi knappt kunde försörja oss själva. Att skaffa barn i Sverige är ju visserligen subventionerat, men blöjor och barnvagnar växer ändå inte på björkarna. Då släntrar föräldrarna in med ett erbjudande som lät för bra för att vara sant de lovade att ge oss hela sitt gamla barnbidragskapital om vi födde, så vi skulle kunna köpa ett litet radhus i någon by utanför Södertälje. Om vi gick med på det, skulle de själva flytta till landet och lämna lägenheten i stan åt oss.
Vi tyckte förstås det lät rimligt, och såg oss redan pynta köksbordet med IKEA-växter istället för att behöva hyra någon sunkig etta för 9000 kronor i månaden. Mamma lovade dessutom att passa bebisen medan jag pluggade vidare snacka om svensk barnstuga anno 2020.
Finansiell hjälp och stöd för företag och föräldraskap utlovades också. Men nu sitter jag här i sjunde månaden, och ingenting av det har infriats. Inte en krona har trillat in, och ingen har köpt ett enda paket Libero eller nappflaska. Mamma har ringt fler gånger än Socialstyrelsen, mestadels för att fråga om jag har köpt barnkläder (nej, det har vi inte råd med, tack!). Hon tycker min man kan ta ett tredje extrajobb ett väldigt svenskt förslag, måste man ändå säga.
Varje gång jag påminner henne om deras löften om ekonomiskt stöd, säger hon att hon aldrig sagt något sådant och insinuerar att vi är hopplöst orealistiska. När min dotter väl föddes blev det plötsligt aktuellt med det där “kapitalet” igen, men då hade jag och min man redan bestämt oss: vi ordnar vår egen bostad, och litar inte längre på föräldrapeng-lotteriet. Så nu sitter vi här, lite pankare men lyckliga över att ändå stå på egna ben och jodå, tvättberget växer stadigt, precis som vår dotter.
