Utan mig skulle du inte klara dig! Du kan ingenting! ropade hennes man, samtidigt som han slängde ner sina skjortor i en stor väska.
Men hon klarade sig. Gick inte under. Kanske om hon hade gett sig tid att grubbla på hur hon skulle överleva med två barn att oron hade fått övertaget, att skräcken byggts upp, så kanske hon till slut skulle ha förlåtit honom för otroheten. Men det fanns ingen sådan tid. Flickorna skulle till förskolan och hon själv behövde skynda iväg till jobbet. Mannen hennes hade dykt upp hemma för bara en halvtimme sedan, sprudlande av självförtroende och med ett självgott smil, upplyft av sin nya förälskelse.
När hon tog på sig kappan, gav Tindra korta, klara direktiv:
Freja, hjälp Lina att knäppa jackan och se till att hon äter ordentligt på förskolan. Pedagogen klagade igår på att hon vägrar gröten.
Erik, se till att du tar allt ditt sånt där omistligt du kämpat ihop. Dra inte ut på det här. Och släng nycklarna i brevinkastet när du går ut. Hej då.
Freja såg dagens ljus exakt en halvtimme före Lina och var därmed storasyster. Nu var de båda fyra år gamla. Självständiga på var sitt sätt, med tydliga personligheter. Om Freja åtman gröt utan invändningar, för att det måste göras, så stod Lina emot: Det är klumpar i, jag vill inte ha.
Förskolan låg turligt nog alldeles nära lägenheten, bara tio minuters promenad. Flickornas prat hjälpte Tindra att hålla de mörka tankarna borta. Även på jobbet fanns det sällan tid för privata grubblerier mottagningen var fullbokad från morgon till kväll och sedan väntade hembesök. Först när Tindra på kvällen såg de tomma galgarna i hallen, där makens jackor brukade hänga, insåg hon att hon nu var ensam. Men det fanns inget i hennes natur som tillät henne att bryta ihop allt skulle fortsätta som vanligt, till och med bättre. Man kan alltid sätta sig ner och sörja, eller så tar man ett djupt andetag och försöker hitta något positivt. Först och främst måste man ändå laga middag.
Men vad har förändrats egentligen? mumlade Tindra för sig själv medan hon skar grönsaker till salladen. Mannen försvann, ja. Vilka saker gjorde han? Vad tillkommer mig nu? Ingenting jag inte klarar Bara finjustera schemat lite. Jag fixar det. Allt är bra. Och det kommer bli ännu bättre. Jag vill inte leva så här, att fundera över var han håller hus, och om han är hos den där kvinnan igen. Hellre ensam. Det är svårare, men lugnare.
Hon läste ett kapitel ur Pippi Långstrump för de trötta tjejerna, gav dem godnattpuss och skyndade sedan till badrummet tvättmaskinen hade tystnat, nu skulle tvätten hängas upp.
Före sängdags ville hon unna sig en kopp thé med citronmeliss, samla tankarna, planera morgondagen. Flickorna var lika som bär tvillingar. Två på en gång, visst, det kunde vara tufft, men Tindra hade aldrig känt det som en börda. Hon brukade mest förvånas över omgivningens medlidande.
Det går hur bra som helst, ingen sliter ut sig, brukade hon svara. Jag klarar det.
Vattnet kokade. Tindra bryggde théet, tände en liten lampa, och lyssnade till regnet och snöfallet utanför. Inne var det varmt och tyst, bara klockan tickade.
Plötsligt ringde det på dörren. Hon hajade till när hon såg att det var grannen Astrid, en äldre kvinna hon egentligen aldrig känt något särskilt för. Ensam pensionär, som rastade sin magra, slitna lilla hund på morgonpromenaderna, och alltid hälsade kort och formellt. En gång hade Tindra sett hunden sitta vid soprummet och vänta, magra ögon efter varenda kastad påse. Kanske hade Astrid tagit hand om den just därför. Ingen kom någonsin på besök till Astrid. Hon gick oftast bara till affären, och så ut med hunden.
Ursäkta att jag stör sa Astrid, invirad i sin varma sjal men jag såg idag att din man packade bilen. Lämnade han dig?
Det har du ingen med att göra, svarade Tindra stelt.
Nej, din man rör mig inte i ryggen. Men om du behöver hjälp någon gång, så kom bara över. Jag kan passa barnen eller vad som helst.
Kom in en stund, sa Tindra förvånat. Vad heter du egentligen? Hon hällde upp två koppar thé och plockade fram småkakor.
Jag heter Astrid Lundström. Och du är Tindra, jag vet. Så här är det, Tindra fortsatte Astrid, och bröt försiktigt en bit av kakan jag vill inte tränga mig på, men om du behöver så finns jag här. Inte för pengar, det ska du veta. Jag tycker bara om det.
Astrid tog en sip thé och nickade: Väldigt gott. Är det citronmeliss? Jag har massor av örter ute vid min sommarstuga, och citronmeliss planterar jag alltid. Kom och hälsa på till sommaren vetja. Där finns en liten äppellund och så goda äpplen
Tindra såg på Astrid och undrade varför hon alltid tyckt illa om henne. Kanske för att kvinnan aldrig log inställsamt, inte kladdade med frågor om tvillingarna, gick förbi utan att lägga sig i? Hon hade tagit Astrids tystnad för stolthet, men nu såg hon att det i själva verket var omtanke Astrid ställde inga frågor, la inga nya sår till det som redan fanns. Hon erbjöd bara sin hjälp.
Nu såg Tindra sin granne med nya ögon: prydlig, med rena fårskinnstofflor, håret i en knut, klänning med spetskrage. En lätt doft av lavendel kring henne.
Efter en stund pratade Astrid om sin stuga, om äpplen, om den lilla heta bastun och sjön där gräsänder tog skydd hela sommaren och Tindra märkte hur oron inom henne ramlade bort, värmen spred sig i magen.
Fem år har gått sedan den kvällen. Tindra minns exakt hur hennes man då skrek i ansiktet: Du går under utan mig!
Men det där är historia nu.
Astrid Lundström skär äpplen vant, lägger prydligt ut dem över mördegen och skjuter in plåten i den heta ugnen. Salladerna står redo, grytan puttrar på spisen. Idag är det hennes kära grannes födelsedag. Det är augusti, dörrar och fönster står öppna i den röda stugan. Doften av äppelpaj fyller köket.
Vad hade jag gjort utan henne, tänker Tindra och ser på Astrid röd om kinderna efter ugnsvärmen.
Flickorna numera nio, båda skolbarn älskar sin mormor Astrid. Och tänk att allt kunde blivit annorlunda om Astrid hade stängt dörren den kvällen. Somrarna tillbringas nu varje år i hennes stuga: bad i sjön, vänner, äppelkaka och den snälla mormorn.
Jag går och plockar lite fler äpplen till kompott, säger Tindra och tar en korg på armen.
Under äppelträdet, där skuggan är svalast, ligger labradoren Selma vem kunde ana att den skrangliga hunden Astrid tog in från gatan skulle bli denna glada, vackra familjehund?
Allt handlar om kärlek, bara kärlek räddar oss, tänker Tindra och sträcker fram en småkaka mot Selma i gräsetTindra sträckte på sig, drog in doften av solvarma äpplen och nygräddad paj. Flickornas skratt blandades med Summervindens sus och Selmas glada skall. Hon lyssnade på ljuden från köket där Astrid visslade på en gammal visa, och på rösterna som hördes från sjökanten där vinden förde med sig minnen av all oro som varit.
Hon plockade ett äpple, blankt och rött, och kände tacksamhet över att livet hade tagit alla dessa oväntade vägar. Ingen var ensam längre. Vad som än skulle komma, skulle de möta det tillsammans, lika obevekliga och envisa som äppelträden, som år efter år bar frukt trots stormar, frostnätter och långa vintrar.
Där och då förstod Tindra att styrka inte alltid handlar om att klara allt själv, utan om att våga släppa in någon i sitt liv. Och hon visste, med hela sitt väsen, att så länge hon hade sin flock flickorna, Astrid, Selma så skulle varje dag vara värd att leva.
Hon log, lyfte korgen full av äpplen mot himlen och ropade:
Kom nu, det blir kompott till efterrätt!
Och huset vid sjön fylldes av skrattsalvor, doften av äppelpaj och människor som hörde ihop.
