Alltså, jag läste precis om en ensamstående mamma här som skrev att hon inte vet vad hon ska ta sig till, att hon inte ser någon utväg, och då kände jag att jag bara måste dela min egen historia också. Inte för att döma någon, utan för att när man har barn och verkligen behöver något, då kan man inte bara sitta och vänta på att pengarna ska ramla ner från himlen. Ingen gav mig något gratis. Jag fick kämpa mig fram själv.
Jag lämnade mitt hem i Umeå när jag var 16. Det var mest av ren envishet och för att jag var ung och dum trodde att jag var vuxen nog att klara mig själv och att livet skulle bli bättre med min pojkvän. Vi flyttade in i en liten etta i Haga köket var typ bara några meter från vardagsrummet, knappt någon vägg emellan, och badrummet låg ute på gården. Det var allt annat än lyxigt, men det var vårt eget. Efter två år, precis när jag fyllt 18, blev jag gravid med mitt första barn. Allt var ganska normalt i början. Han körde taxi, kom hem med lite pengar som räckte till mat och hyra. Det blev aldrig något över, men vi svalt i alla fall inte.
När min son var nästan ett år gammal började jag märka att han kom hem med allt mindre pengar. Hela tiden dök nya ursäkter upp vintern var seg, för mycket konkurrens, taxin krånglade. Jag trodde på allt, såklart. Sen blev jag gravid igen den här gången med min dotter. Jag var i fjärde månaden när han bara gick. Bara så där. En dag kom han hem, plockade ihop lite kläder och stack till en annan tjej.
Och det värsta var inte ens att han lämnade mig. Utan att alla började snacka efteråt grannar, släkt, folk från området. Hur de hade sett honom med henne för länge sen, att hon brukade vänta på honom vid kiosken, att han sov hos henne ibland. Ingen sa ett ord till mig medan vi var ihop. Jag fick höra allt när jag redan stod där ensam, höggravid och med ett litet barn.
Han försvann verkligen totalt. Brydde sig inte om barnen, inte ett sms, inte en krona till blöjor. Jag bara satt på golvet och grät hela dagen. Kollade på det nästan tomma kylskåpet, mjölken höll på att ta slut, samma med mat, hyran skulle snart betalas, ingenting till bebisen som var på väg. Jag grät. Men dagen efter reste jag på mig och tänkte: jag kan inte bara sitta här.
Jag började direkt där i den lilla lägenheten. Beställde hem ingredienser på faktura. Gjorde geléer, desserter i glas och små muffins. Tog bilder med mobilen och la upp i mina stories på WhatsApp och Instagram. Jag skrev aldrig nåt fejk alltid sanningen: Säljer hembakat, behöver köpa blöjor och mjölk. Folk började köpa. Vissa för att de tyckte synd om mig, andra för att de gillade det jag bakade. Med de pengarna handlade jag det absolut nödvändigaste, sparade små summor till hyran och köpte mat.
Efter ett tag började jag laga lunchlådor också risgrynsgröt, linssoppa, kycklinggryta och köttfärssås. En snäll kille från kvarteret hjälpte till att leverera med sin moppe, jag gav honom några hundralappar per runda. Varje morgon var jag uppe vid fem och stod och kokade med stor mage och min lilla son omkring mig. Vissa dagar var jag så trött att jag bara satt på stolen och grät tyst för mig själv. Men nästa dag satte jag igång igen.
Jag vände och vred på varenda krona sparade 10 kronor här, 20 där. När det närmade sig förlossningen ringde mamma och sa att jag skulle komma hem till dem. Så jag inte behövde vara ensam. Dottern föddes där. Sen dess har mina föräldrar varit mitt största stöd, liksom. De försörjer mig inte, men de hjälper med barnen när jag får beställningar.
Idag är min son sex år. Min dotter blir större hela tiden. Jag och mamma driver ett litet bageri nu det är ingen stor verksamhet, men vi har en liten lokal här i stan och gör tårtor för kalas, desserter till fester och beställningar för events. Vi är inte rika, men vi går inte hungriga heller och jag somnar inte med den där oron i magen för att jag inte ska kunna ge mina barn det de behöver imorgon.
Jag vet exakt hur ont det gör när en man lämnar en kvinna ensam med barnen. Det är så orättvist, men jag vet också man kan inte sitta och vänta på att någon ska rädda en. Det gjorde ingen för mig. Om man har barn, så har man liksom inte lyxen att ge upp.
