För ett år sedan blev jag ensam kvar. Efter min mans begravning tog det ett tag innan jag började tänka klart igen, och när sorgedimman lättade insåg jag snabbt att det fanns ytterligare ett problem en plånbok så tom att ekot skrämde grannkatten. Jag lever snålt, ingen fredagsräka på brödet här inte, men det dyker alltid upp oväntade utgifter särskilt när apotek och vårdcentraler envisas med att vilja ha betalt.
Min man och jag fostrade två barn, och vi har alltid försökt hjälpa dem så gott vi kunnat. Varje krona vändes på, och mycket gick direkt till barnens hushåll. Chansen är stor att stora delar av möblerna hemma hos mina barn har mitt namn graverat i sig bildligt talat. Vad livet har kvar till mig får vi väl se, men min lägenhet kommer de i alla fall att ärva den dag jag trillar av pinn om jag inte plötsligt drabbas av ett testamentsryck, vilket känns ganska osannolikt. Barnen är inga dumskallar, de fattar ju mycket väl vad en bostadsrätt i Stockholm är värd, och vad det innebär att en dag sitta med nyckeln i handen.
Jag har faktiskt försökt ge dem diskreta hintar om att pengarna knappt räcker till kaffet längre: “Det hade ju varit trevligt att slippa fundera på hur elen ska betalas varje månad…” Dottern låtsades oförstående, som om jag pratade om sport, och sonens fru styr familjens ekonomi med järnhand, så mina små vädjanden verkade försvinna i vintervinden.
Jag vet ungefär vad båda barnen drar in. Jag unnar dem att de kan leasa sina bilar och åka till Kreta som andra åker till Ullared. Barnbarnen får veckopeng större än min pension jag ser på hur de swishar iväg tusenlappar som om det vore godispengar, och undrar om vi verkligen lyckades fostra barn som är så fullkomligt blinda för sin mammas tunna ekonomi. Vi var ju ändå goda exempel: vi handlade med kassarna fulla till mina föräldrar, gick till apoteket åt dem och betalade med glatt humör för läkaren.
Min väninna Lena påstår att jag borde flytta in hos dottern eller sonen, utan så mycket som ett “hej, kan jag komma?”, och hyra ut min lägenhet på Södermalm till någon kulturarbetare. Jag hoppas verkligen att det inte ska bli nödvändigt, men det får kanske bli den lösningen om ännu ett samtal med barnen slutar som vanligt alltså, med ett rungande “vi hörs”. Jag kan helt ärligt inte leva på bara pensionen. Alla mina sparpengar har redan blivit nya iPhones och vinteroveraller till barnen.
