Elin, ta henne! Jag orkar inte mer! Blotta tanken på att röra vid henne får mig att må illa!
Lovisa skakade. Barnet hon höll i famnen skrek så det ekade i rummet.
Jag tog min lilla systerdotter mot bröstet och nickade.
Okej. Men det är ditt beslut nu, ingen kan komma och klaga på det sen?
Nej, absolut inte! Ta henne, jag vill inte ha henne!
Den lilla flickan kom till världen för bara en månad sedan. Redan under graviditeten märkte jag att något inte stämde med Lovisa. Jag skyllde hennes humörsvängningar på en sen graviditet. Hon hade varit änka i över sju år. De äldre barnen var vuxna och bodde själva. Den där oväntade veckan på Gotland, en semesterromans och plötsligt var hon med barn vi blev alla tagna på sängen. Lovisa har aldrig varit impulsiv av sig. Först verkade bebisen ändå vara en glädje för henne. Sen började jag märka att hon först jagade runt för att köpa kläder, barnvagn och allt som behövdes, för att sedan plötsligt stänga in sig och sluta prata med någon av oss i veckor.
Strax före förlossningen bröt hon all kontakt med oss andra. Hon ringde varken mamma, mig eller sina barn. Till slut blev jag orolig och lyckades hitta henne på BB, just när hon skulle skriva under papper om att ge bort barnet.
Lovisa, vad är det som händer? Varför?
Jag vet inte. Känner ingenting. Hon är främmande.
Hur kan du säga så?! Hon är din dotter!
Kommer inte vara min! Lovisa vände bort ansiktet.
Då tog jag med mamma till sjukhuset. Vi övertalade Lovisa att ta hem flickan. Mamma insisterade på att bo hos dem i början och hjälpa till. I själva verket passade vi alla på att vakta Lovisa. Hon tog hand om flickan, men aldrig längre än nödvändigt. Namnet valde mormor, vagnen drog moster.
Lovisa, jag tar henne. Jag blir hennes förälder, men efter ett tag vem tror du hon kommer kalla för mamma?
Det spelar ingen roll för mig. Bara inte jag.
Veckan därpå blev allt klart och jag blev officiell vårdnadshavare. Lovisa flyttade till Uppsala.
Lilla Saga växte upp nyfiken och full av skratt. Hon lärde sig gå tidigt, började prata tidigt. Kallade mig för mamma.
Tolv år passerade.
Mamma, jag fick tre femmor idag! Och imorgon ska vi gå på film med klassen, Sagas röst ekade genom lägenheten.
Är det hon?
Ja, Lovisa, det är din dotter. Men snälla
Hej! Jag heter Saga. Och du är?
Vid köksbordet satt en kvinna jag inte sett på många år, Saga stod i dörren och snurrade med stora ögon mellan henne och mig, där jag stod vit i ansiktet vid fönstret.
Jag heter Lovisa. Jag är din mamma, Saga.
Det här var inte vad vi kommit överens om, sa jag irriterat till Lovisa, gick fram till Saga. Älskling! Jag förklarar
Det behövs inte, mamma. Vi kan lyssna. Och? Vad vill du, du säger att du är min mamma. Och sen?
Jag har kommit för att hämta dig. Vill att du ska bo med mig.
Varför?
För att du är min dotter.
Nej, jag har redan en mamma och det är hon som står här. Får jag välja vill jag aldrig träffa dig igen. Saga vände sig om och gick ut ur köket.
Jag sjönk ner på stolen, helt utmattad.
Vad ville du uppnå med det här?
Ingenting ännu. Men jag tänker försöka, var så säker. Om det behövs tar jag det till domstol.
Varför Lovisa? Du lämnade henne, du ville inte ens se henne. Ingen av oss förstod någonting. Och nu, efter alla dessa år, tror du att hon ska komma springande?
Du kan åka hem till mamma nu, Lovisa. Vi hörs sen. Jag måste till min dotter.
Till din systerdotter! Lovisa ställde sig upp.
Jag suckade djupt. Jag stängde ytterdörren efter Lovisa och gick till Sagas rum.
Sagas lilla hjärta
Vänta mamma. Innan du börjar säga nåt jag vet redan. Kommer du ihåg när vi hjälpte mormor att rensa vinden för ett år sen? Jag hittade dina papper om vårdnaden. Jag var jättearg först för att ni inte berättat, sedan ville jag möta henne och fråga varför. Men sen insåg jag att det inte spelar någon roll. Du är min mamma, och jag behöver ingen annan.
Min älskade Saga. Jag lämnar dig aldrig.
Jag tänker inte lämna mig själv heller! skrattade Saga. Och mamma, min klasskompis Oskars mamma är jurist du kan ringa henne. Hon jobbar med familjerätt.
Jaha, nu går det undan här Fast glöm inte, det är fortfarande jag som är vuxen och bestämmer lite. Jag log och kramade om henne. Vi löser det, det lovar jag.
Det blev några tuffa månader, men tingsrätten beslutade att lämna allt som det var. Sagas åsikt vägde tungt; hon ville inte bo med sin biologiska mamma.
Jag och Lovisa stod utanför domstolen.
Äntligen är det här över, sa jag lättat. Vad gör du nu?
Jag åker härifrån, Elin. Jag vill inte vara i vägen för er. Men jag vill hjälpa till Sagas konto är redan öppnat, papperen har mamma.
Varför allt det här, Lovisa? Varför lämnade du henne från början?
Det fanns ingen romans, Elin. Inget sånt alls. Det var en mörk park, sent en kväll.
Jag kände hur luften gick ur mig.
Och du sa ingenting på alla dessa år? Behöll allt för dig själv?
Gick inte att göra något, Elin. Det var för sent. Saga behöver inte veta. Det är mitt liv, inte hennes. Men kanske förlåter hon mig en dag.
Jag höll om min syster och vi båda såg mot Saga och mormor på andra sidan gatan.
Det som känns som en mardröm kan ibland bli något vackert. Hon är så fin, sa Lovisa och torkade tårarna.
För första gången på många år såg jag ett leende i Lovisas ansikte.
