KÄRLEK MED MALÖRTENS BITTERHET
Deras kärlek doftar varken rosor eller honung, utan torr grusväg och sönderkrossade malörtstjälkar. I byn viskade man: Förenas de världen går sönder, skiljs de skogen brinner upp.
Svea var en klok gumma, tredje generationen av läkekvinnor. Hon kunde varje örs viskning och bar händer som alltid var varma och doftade timjan. Hon kunde hela sår som vägrade läka.
Tyrr var en främling. En trollkarl, vars kraft inte kom ur jordens sus utan ur hårda kommandoord till väder och vind. Hans magi var vass som en kniv och kall som vårens sista is.
De möttes en dimmig kväll, båda sökande samma sak: Häxans rotdel, en blomma som bara blommade en gång vart tionde år.
Rör inte den, Sveas röst skar genom tystnaden. Den är inte till för giriga händer, trollkarl. Jorden gav den för läkande, inte för dina mörka syften.
Läkande är bara en fördröjning, kloka kvinna, svarade Tyrr med ett snett leende utan att vända sig om. Jag vill se saken i dess essens.
De blev inte fiender, men de kunde heller inte bli vänner. Något lockade dem till varandra, trots förnuft och logik. Det var en kärlek i motstånd, evig dragkamp mellan skapa och styra.
Hon gav honom vildhonung och avkok mot sömnlöshet när hans kraft höll på att bränna ut honom.
Han lade sällsynta ädelstenar utanför hennes dörr, stenar som glödde med instängd stjärnglans, så att hon inte skulle ha det mörkt under de långa vinternätterna.
Men malörtsbitterheten fanns där alltid. Svea såg hur Tyrr hämtade sin kraft ur tomheten, och det skrämde henne. Tyrr irriterade sig på hennes mildhet, ansåg att hon slösade sin gåva på otacksamma.
En dag kom en farsot till byn. Den valde inte mellan goda och onda.
Svea gav sina sista krafter, tog febern in i egna vener, medan Tyrr Tyrr blev rädd för första gången i livet. Inte för världen, utan för henne.
För att rädda henne tvingades han göra det han föraktade mest ge sin kraft till jorden för att den skulle ge näring till den utmattade kloka kvinnan.
När Svea slog upp ögonen stod Tyrr vid fönstret. För första gången syntes grå hårstrån i hans svarta hår och hans händer gnistrade inte längre av eld.
Varför? viskade hon.
Malörten är bitter, Svea, svarade han utan att vända sig. Men utan den är all sötma bara damm. Jag valde dig, inte evigheten.
De stannade kvar tillsammans vid skogsbrynet. Hon fortsatte hela, han lärde sig lyssna till örternas viskningar som han tidigare kvävde med sin vilja. Deras kärlek förblev svår, taggig och syrlig, som malörtens doft mot kvällshimlen. Men ingen av dem skulle byta denna bitterhet mot världens sötaste honung.
De flyttade in i en gammal stuga längst ut på Rötmyran platsen där varken skogshuggare eller byns skvallerkärringar vågade sätta sin fot.
Tyrr, som förlorat förmågan att kalla åska, upptäckte en ny gåva han kunde känna metall. Han blev smed, men inte vilken som helst han smidde knivar som aldrig blev trubbiga och hästskor som gav lycka. I varje hammarslag hördes ett eko av hans forna vrede, nu förvandlad till skapande. Det blev hans kall.
Svea anlade en liten trädgård där giftig stormhatt och läkande salvia växte sida vid sida. Hon var inte längre rädd för Tyrrs mörker, för hon visste: den mest fruktbara jorden är svart.
Deras kärlek blev aldrig sockersöt. Det var livet mellan två starka personligheter, som slipades mot varandra som två granitkvarnstenar.
Ibland försökte Tyrr av gammal vana lösa problem med sin vilja. När torka hotade trädgården kunde han sitta på farstun i timmar, knyta nävarna så knogarna vitnade, försöka tvinga fram en droppe regn ur tomheten.
Sluta, sa Svea mjukt och lade handen på hans axel. Jorden är ingen slav. Be henne, inte befalla.
Jag kan inte be, morrade han.
Men på kvällen bar de vatten tillsammans från fjärran källa, och det fanns mer magi i det än i någon besvärjelse.
Till deras stuga kom ofta skuggor. Gamla lärlingar till Tyrr som ville dra honom tillbaka till trollkretsen, sjukdomar Svea inte kunde hela ensam.
En kväll dök Tyrrs gamla fiende upp en trollkarl klädd i svart dräkt.
Fienden kom inte för att döda, utan för att ta det Tyrr skuldbelagt magin. Han krävde Sveas röst i utbyte mot att Tyrr fick sin kraft tillbaka.
Tyrr såg på sina grova smedhänder, sedan på Svea som just kokade malörtsavkok. Hon bad inte om beskydd hon bara såg på honom med oändlig tillit.
Kraft köpt med den kära människans tystnad är inte styrka, det är slaveri, sa Tyrr.
Han använde ingen magi. Han tog bara sin tunga smedhammare och steg ut. Det sägs att natten då skogen skakade, inte av trollformler, utan av en mans raseri när han skyddade sitt hem. Skuggan gav sig av.
De åldrades vackert. Sveas hår blev vitt som häggens blommor, Tyrrs skägg grått som svalnande aska.
Det sägs att när tiden var inne, dog de inte var för sig. De bara vandrade ut i skogen när malörten blommar. Där står nu två träd: en mäktig ek med rötter djupt i berggrunden och en smidig sälg som slingrar sig kring stammen.
Och den som plockar ett sälgblad där känner den bitterhet på läpparna den samma som verklig, äkta kärlek. En kärlek starkare än all magi.
