Jag sa upp mig från jobbet på grund av en kille. Vi har bott ihop i ett och ett halvt år nu. Förut jobbade jag i en klädbutik på Mall of Scandinavia långa pass, ibland även helgerna. Jag blev knappast rik på det, men det var mina pengar. Jag betalade mobilen, SL-kortet, köpte egna grejer och bidrog till hushållsutgifterna. Jag har aldrig bett honom om pengar för något.
Det började bli knivigt när mitt schema ändrades. Jag började komma hem runt nio på kvällen helt färdig. En kväll när jag klev ur mina kängor i hallen, sa han: Igen sent? Det här hemmet känns som ett hotell. Du kommer, äter och går direkt och lägger dig. Jag svarade att jobbet är jobbet, jag kan inte trolla. Då sa han: Du prioriterar tydligen jobbet mer än vår relation.
Några dagar senare tog han upp det igen, fast med mjukare röst. Han hade lagat middag och sa: Älskling, jag vill att du ska slippa stressa, slippa chefer och jobbscheman. Jag tjänar ändå tillräckligt. Jag kan försörja oss båda. Du kan fokusera på hemmet, oss, kanske barn i framtiden. Jag sa att jag inte vill vara beroende av någon. Det blev han sur för. Så varför bor vi ens ihop om du inte litar på mig? fräste han.
Sen började det bli riktigt tungt. Att han minsann betalade hyran och de största räkningarna, medan jag bara hjälpte till lite. En dag när vi grälade, sa han något jag fortfarande hör i huvudet: Om jag lägger in mer pengar, borde jag väl ha mer att säga till om. Då borde en varningsklocka ha gått på högvarv, men jag blev bara tyst.
Jag pratade med mamma. Hon sa rakt ut: Det där är inte kärlek, det är kontroll. Mina kompisar bombade mig med långa sms om att jag inte är dum snart får du väl be om lov för att köpa schampo. Min bror sa: Idag vill han att du ska sluta jobba, imorgon säger han väl vad du ska ha på dig. Jag grinade hela den kvällen men gick till jobbet nästa dag som om allt var som vanligt.
Tills han själv gav mig ett ultimatum. Vid frukosten sa han lugnt: Jag vill inte leva med en kvinna som är helt slut och aldrig orkar vara hemma. Om du ska vara med mig, måste du tänka över jobbet. Han sa det så kallt att jag kände mig instängd i ett hörn.
Två dagar senare skickade jag in min avskedsansökan. När jag gick ut från kontoret satte jag mig på en bänk utanför Odenplan och grät. Det var ingen lycklig känsla det var rädslan att förlora relationen. När jag berättade det för honom kramade han mig, snurrade runt mig och sa: Nu blir allt bra. Samma kväll la han upp en bild på oss med min vackra kvinna som text, som om jag var en pokal han vunnit.
Första veckan var rätt mysig. Jag sov ut, kokade kaffe, städade och donade. Men förändringen kom snabbt. Om han köpte något åt mig, undrade han alltid: Vad kostade det där? Bad jag om pengar till något personligt blev han jättesur. En dag sa jag att jag behövde nytt underkläder, och han bara: Har du inte nog redan? Jag började skämmas för att ens fråga.
Numera tvättar, lagar och städar jag och väntar. Han kommer hem, sätter sig och frågar vad det blir till middag. Om inte allt är klart på en sekund, får jag höra: Vad har du ens gjort hela dagen? Ibland vill jag skrika att jag faktiskt jobbat åtta timmar om dagen förut, haft rutin, kollegor, ett eget liv.
Mamma ringer inte lika ofta längre, för vi bara grälar. Kompisarna har slutat tjata, de vet ju att jag ändå inte har lyssnat. Och här sitter jag, i en lägenhet som inte känns som min längre, och undrar om jag bytte min frihet mot en relation som mest liknar en snygg bur.
Jag gav upp allt för att satsa på vårt gemensamma liv, och nu känns det som om jag egenhändigt gett bort min frihet, krona för krona.
