SIGRID EN PRESENT TILL SIG SJÄLV
Sigrid Jansson en sympatisk blåögd kvinna med mörkblont hår, runt femtio med någon extra kalori här och där, stod vid fönstret i en femstjärnig svit på ett hotell i Göteborg, drack hassellikör och tänkte:
“Nåväl, då var vi här Skild kvinna i medelåldern, ensam i ett hotell för kära par. Tur ändå att det är en svit och inte ett motell med utsikt över parkeringen något värdighet har man ju kvar.”
Hon var säker: romantikens dagar var förbi, lämnade henne för tjugo år sedan tillsammans med de sista smällande dörrarna och barns trotsiga tonår. Män dök upp ibland i hennes liv, men det slutade nästan alltid i besvikelse och en sorts grådaskig misär, så hon hade bestämt sig för att kärlek nog inte var något för henne.
Men så dök Han upp hennes digitala beundrare. Hans meddelanden fick kinderna att glöda, ryggen att sträckas som en björk i vinden. Meddelanden så välformulerade att hon ville rama in dem och sätta dem på kylskåpet både för att läsa om och ha som påminnelse om att inte tugga på samma kylskåp för ofta. Ibland misstänkte Sigrid att han antingen hade någon litterär ådra, eller mest bara alldeles för mycket fritid.
Hon blev Sigrid igen. Köpte en klänning som fick kollegorna på kontoret att bita ihop käkarna av avund, en bh så dyr att hon hade kunnat flyga t/r Kiruna-Stockholm för pengarna, och började till och med gå på gym. Knäböj som om hela Sveriges framtid hängde på hennes benstyrka.
“Om jag dör av knäböj imorgon, låt mig då bli begravd i den här klänningen. Då får exet ångest,” skämtade hon dystert för vännerna.
Träffen blev av. Lyckad. Finesserna lämpar sig inte för dagboken. Det räcker att säga att det kändes härligt att möta sitt eget spegelbild efteråt där var en yngre, lyckligare Sigrid.
Men den andra träffen gick i stöpet. De hade valt ut en gullig kuststad Varberg, romantiken själv. Sigrid planerade, packade, pirrade, men han blev liggande hemma med skyhögt blodtryck. Så där satt hon ensam i hotellsviten, i en främmande stad. Livet gav liksom en blinkning: “Ta det lugnt, tjejen. Övermod straffar sig.”
Sigrid sjönk ner vid fönstret med sitt glas likör och försökte att tänka logiskt:
“Nåja. Vad ska jag berätta för barnbarnen? Mormor, hur fann du din andra ungdom? På parkeringshuset utanför Landvetter, väntandes på en karl med blodtryckstabletter. Romantik!”
Nästa morgon gick hon på spa och bestämde: “Nu får det vara nog. Från och med nu blir det fest för egen räkning!” Spa-personalen försäkrade henne att huden strålade. Hon såg sig i spegeln och konstaterade: huden glimmade, men det var sannolikt oljan och inte ungdomen.
Stadsvandringen var magisk. Guiden lång, gråhårig, sammetsröst. Intill pladdrade en tant i färgställ joggingdress, men Sigrid lyssnade bara på guiden. Han pratade om medeltida bataljer, medan Sigrid tänkte: männen har i alla tider kämpat för städer, kvinnorna för att bli sedda. Balansen består ändå, på sitt vis.
“Du borde prova vår kardemummabulle,” log guiden och lotsade gruppen in på stadens bästa fik, blicken riktad rakt på henne.
Bullen var himmelsk. Sigrid nästan blev kär igen men i degen och kardemumman. “Till skillnad från män så sviker bullar aldrig,” flinade hon för sig själv.
Sedan shopping: ett bärnstenshalsband och en turkosblå klänning, så tajt över bysten att hon blinkade till sig själv i provrummet. Den var så fräck att hon tvekade på att någonsin ta på sig den men inget kunde stoppa henne nu.
På flyget tillbaka tittade Sigrid ut genom det runda fönstret och suckade: staden försvann och med den hennes förväntningar om romantik.
Men kanske möts de igen, eller så gör de inte det. Tack och lov slutar inte livet för det.
Framåt väntade ny garderob, några semestrar och med lite tur, en bulle till med eller utan någon man.
“Och om det blir utan, så tar jag åtminstone en kula vaniljglass till,” log hon, slöt ögonen och lät sig långsamt somna in, behagligt tyngdlös.
