Fula
Jag sjönk ner i den mjuka soffan på det lilla kaféet på Södermalm och väntade på min beställning. Här brukade jag ofta slinka in för en cappuccino och en prinsessbakelse för att få lite energi inför arbetsdagen.
Ute föll snön sakta ner över Stockholm. Jag tog en klunk av det heta kaffet och lät värmen sprida sig i kroppen. Vid bordet mittemot satt två unga tjejer, de såg ut att vara goda vänner.
Vet du, jag mötte min exkilles nya tjej häromdagen. Alltså, ärligt talat… Säg mig vad ser han i henne? Ingen utstrålning, inget särskilt.
Kanske lagar hon god köttbullar? Eller är hon makalös i sängen? skrattade väninnan.
Nej men, kom igen! Titta på hennes bild på Insta. Det där ansiktet…
De fnissade tyst, men jag kände hur jag stelnade. Plötsligt mindes jag mammas ord, de där som jag råkade höra när jag var sju, när hon pratade med pappa: Vår lilla Elin är ju ingen skönhet. Men hon får glänsa med det hon gör i stället.
Som vuxen försökte jag alltid hålla efter mitt utseende. Men hur mycket jag än ansträngde mig kände jag mig aldrig riktigt vacker. Mamma sa ofta: Håll huvudet högt, lilla vän. Är du inte vacker, så använd huvudet, jobba på dig själv, så att du inte blir ensam.
I skolan skämdes jag över min udda kroppsform och pojkaktiga figur. På universitetet lärde jag mig klä mig med stil och sminka mig. Till och med en pojkvän fick jag. Men han kunde aldrig låta bli att skämta om min platta rumpa och mina stora fötter. Jag förstod då att inte ens min intelligens skulle räcka för att någon skulle älska mig. Jag gav upp och gick vidare.
När kaffet och kakan tagit slut skyndade jag vidare till jobbet. På lunchen skulle jag hem till min väninna Sofie för att mata hennes katt och vattna blommorna. Sofie hade dragit till Kreta ett par veckor, och hennes man var sällan hemma. Om de råkar stöta på varandra tittar han ändå inte åt Elins håll, tänkte Sofie och reste avslappnat på semester.
I Sofies lägenhet hällde jag först upp mat till den sömnige katten Sigge, och började sedan vattna blommorna. Genom väggen hördes musik. Jag kände igen melodin och började sjunga tyst: Sakta vi gå genom stan…, och plötsligt fylldes jag av värme där inne, bland blommorna och tonerna. Jag började dansa lite för mig själv, förtjust både i lägenheten och i min egen spegelbild i fönstret.
Plötsligt hördes röster.
Jag vände mig om och såg två män i dörren. Det var Erik, Sofies man. Och han hade sällskap. Båda stod med häpna ansikten. Vilken pinsamhet! for det genom mig.
Hej Elin. Det här är min kompis Oskar, vi skulle bara hämta några papper. Du dansade så fint att vi hade svårt att slita blicken. Förlåt att vi stör.
Jag… eh… Sofie bad mig…
Jag skyndade mot dörren och märkte inte ens katten som smög mellan benen. Jag snubblade och föll klumpigt till golvet. Det svartnade för ögonen.
När jag vaknade var jag på sjukhus.
Hej. Hur mår du? Jag heter Maja och är din rumskamrat. Du har fått en lätt hjärnskakning, men läkaren säger att du snart är på benen igen. Du har haft både bud med blommor och en ung man här, med presenter sa Maja leende.
Tack, viskade jag bara.
Jag gick försiktigt fram till fönstret och öppnade en påse. Där låg frukt, juice och mina favoriter prinsessbakelser. Förmodligen från Sofie och Erik. Bland blommorna hittade jag ett kort: Elin, krya på dig! En så söt tjej som du hör inte hemma på sjukhuset. Vill du gå på blomstermässan med mig? Svara nej får du inte. Oskar.
Jag tryckte näsan djupt ner i vita astrar och blundade lyckligt innan jag kastade mig om halsen på Maja.
Skönhet behöver inte vara uppenbar och påtaglig. Alla kvinnor har något eget vackert. Ibland kommer det allra finaste inifrån.
