När jag tänker tillbaka på min ungdom i Norrköping, minns jag hur annorlunda livet tedde sig när jag fyllde fjorton och de första hemiplegiska migränerna slog ner med full kraft. Dessa märkliga attacker kunde fullkomligt ta ifrån mig all förmåga att använda ena halvan av min kropp. Läkarna på Vrinnevisjukhuset pratade i svåra termer jag varken begrep eller minns; sådana migräner var något de flesta bara läst om i tunga medicinska böcker. I nära ett decennium kom anfallen med ungefär en månads mellanrum, ständigt attackerande min vänstra sida, och ibland släpandes med orden på ett sätt som fick folk att tro att jag haft en propp.
Men när jag nådde tjugofyra förändrades allt. Anfallen slutade följa sitt mönster och blev istället kroniska, alltid närvarande och oförutsägbara, som en småfrusen dimma som aldrig lämnade min kropp ifred. Jag var förr junior projektledare på ett växande arkitektkontor i Linköping. Jag älskade tempot, de aldrig sinande tidsfristerna och känslan av att vara behövd.
Med tiden krympte mitt liv ihop från att vara som en sprakande valborgseld till glöden av ett enkelt värmeljus. Under nästan tre års tid testade läkarna allt de kunde komma på: recept på långa läkemedelslistor, Botox-injektioner i skalpen och käkarna, nervblockeringar så smärtsamma att jag darrade av både hopp och förtvivlan. Rigorösa dieter, grundig utvärdering av allt från laktos till gluten. Ingenting hjälpte. Allt som lindrade smärtan var morfintabletter, något jag avskydde men inte kunde leva utan. Med hjälp av dem kunde jag jobba deltid knappt.
Min man, Mattias Larsson händig och trygg hjälpte mig i min skörhet; ibland fick han bokstavligt talat hjälpa mig in i duschen när benet gav vika och vänstersidan domnade bort. Förlorade jobbet, självständigheten och, långsamt men med skräck, min självkänsla.
Men så, för några år sedan, kom en ny, märklig idé från läkarna. En lösning så ovanlig att vi först knappt visste om vi skulle skratta eller gråta. Graviditet.
Tre neurologer bland dem min noggranne doktor Henriksson föreslog det samma: ibland kunde en fullgången graviditet fungera som en slags hormonell omstart hos vissa kvinnor. De var ärliga: ingen kunde efterlikna effekten med läkemedel eller konstgjorda hormoner. Det var ett vad, ett risktagande.
Mattias och jag häpnade. Vi ville båda ha barn en dag, men inte som ett medicinskt experiment. “Det är en chansning,” sa Henriksson försiktigt. “Men jag har sett att det fungerar.”
Rädslan bäddade in sig som en snöstorm runt oss. Men att fortsätta som tidigare det skrämde mig mer.
Så började den svåraste tiden i mitt vuxna liv. Samtalet mellan oss gled först undan, men varje gång en migrän kom, när jag tappade känseln i armen, när ett glas for i golvet eller orden inte längre ville leda handen, såg Mattias på mig med en tystnad tyngre än vinterhimlen. Ingen av oss ville säga det självklara är det rätt att ta in ett barn i detta, om min sjukdom aldrig försvinner?
Doktor Henriksson lade fram allt kliniskt; riskerna med gravidet med hemiplegisk migrän, möjliga komplikationer och även sannolikheten att symptomen kunde förbli oförändrade efter födseln. Samtidigt sa han något annat: “Annika,” sa han lågt, “jag har sett det här fungera. Jag kan inte garantera att det blir så för dig. Men jag har sett det hända.”
Hans ord satte sig i mig som en sten i bröstet.
En kväll efter ett särskilt svårt anfall låg jag hopkrupen på kalla kakelgolvet på badrummet, hela vänstersidan slapp och talet förvridet. Mattias satt vid sidan om, strök tyst mitt hår. När kroppen till slut släppte taget viskade jag: “Jag orkar inte längre.”
Han sade inget emot mig.
Vi talade länge om rädsla, om ansvar, om det lilla liv som skulle kunna bli till och om det vore rätt att försöka när jag var så bräcklig. Men när solen steg över hustaken i Smedby sa Mattias något jag bevarat som en liten lykta i hjärtat: “Om du kan få chansen till ett riktigt liv, kommer vårt barn aldrig känna sig som en börda. De kommer veta att de har räddat dig.”
Där och då fattade vi vårt beslut.
Graviditeten blev, som så ofta, ingen enkel resa sju månader av försök, stadslokaler och provtagningar, berg-och-dalbana av hopp och förtvivlan. När testet till sist visade positivt, grät jag så mycket att Mattias trodde något var fel. Det var lättnad, rädsla, hopp på samma gång.
Första trimestern var hemsk. Hormonerna svängde vilt. Vissa dagar vaknade jag med kraft, andra rungade illamåendet och skakningar. Migränerna försvann inte, men förändrade sig ändå. De kom mer sällan, paralyserna släppte fortare, smärtan var mindre. En viskning om förändring men efter år av hopplöshet kändes det trots allt som ett mirakel.
Efter sex månader hade de dagliga migränattackerna minskat till kanske två eller tre per vecka. Inte borta, men överkomliga.
Jag kommer aldrig glömma första gången jag var utan migrän en hel dag när jag började gråta i kassan på Coop i Hageby. Kassörskan såg orolig ut men jag log genom tårarna. För fem år sedan hade jag glömt friheten av att bara existera utan smärta.
Mattias började le igen. Jag började drömma om framtiden. Vi vågade hoppas.
Men graviditeten var inte klar med mig. I sjunde månaden kom ett annorlunda anfall. Synen suddades ut helt en minut, och när den återvände kunde jag inte känna någon av händerna. Läkarna sa sedan det ord jag bett för att slippa höra: “Havandeskapsförgiftning.”
Diagnosen föll som en hammare. Nu blev det bråttom. Havandeskapsförgiftningen betydde högt blodtryck, risker för såväl barn som mig själv allt krångligare med min sjukdomshistoria.
Jag lades in på Universitetssjukhuset i Linköping. Salen luktade desinfektion och vinter genom springorna i fönstret. Maskinerna pep, nattsköterskorna kom och gick. Jag hatade att vara någon som måste övervakas.
Ändå märkligt nog höll sig migränerna lugna. Nästan som om hjärnan till sist kapitulerat. Blodtrycket däremot det var en annan historia.
Läkarna började tala om att sätta igång förlossningen tidigt. “Vi vill hålla dig så nära fullgången som möjligt”, förklarade Henriksson, “men vi har ögonen på dig. Dina symptom är på gränsen.”
Veckor gled förbi. Varje dag blev en kamp mot klockan. Mattias bodde praktiskt taget på sitt lilla fällbara i rummet, överlevde på sjukhusmackor och höll min hand vid varje blodtryckskontroll.
Vid 35 veckor sköt blodtrycket i höjden. Ett huvudvärk så starkt att jag trodde det var ett återfall, men det var annorlunda denna gång tryck, svullnad. Barnmorskan kom in och sa, lugn men bestämd: “Annika, nu måste vi ta ut barnet. Idag.”
Jag såg panikslaget på Mattias. “Är det för tidigt? Kommer hon klara sig?”
“Hon är stark,” viskade han, men rösten brast på sista ordet.
Förlossningen sattes igång inom en timme. Salen var skarpt upplyst, smockfull av utrustning, människor förberedda på komplikationer. De kopplade mig till magnesium för att hindra krampanfall; allt kändes tungt som om gravitationen fördubblats.
Efter tolv utdragna timmar klockan 03.12 på natten kom vår dotter, Lovisa, till världen med ett ursinnigt skrik som fick sköterskorna att andas ut och le.
Hon var liten men frisk och fullkomlig.
Jag höll henne mot bröstet, hud mot hud, tårarna rann. Mattias kysste min panna och viskade: “Du klarade det. Hon är här.”
Men det verkliga undret kom senare.
Två månader efter att Lovisa föddes, insåg jag plötsligt sittandes i barnkammaren halv fyra på morgonen att jag inte haft en enda migrän på flera veckor. Inte ens en molande värk.
Vid fyra månader hade de passerat nittio dagar. Vid nio månader förklarade min neurolog till min förvåning att migränerna nu gick att kalla “i remission”.
Jag gick tillbaka till jobbet heltid, började springa. Började ana en framtid utan rädsla för att vakna förlamad.
Ibland när natten är djup och Lovisa sover bredvid mig, tänker jag på hur någonting så litet kunde återställa hela mitt liv så fullständigt. Det skedde inte över en natt, inte med något trolleri men som en långsam gryning, osynligt minut för minut, men omisskännligt när man blickar tillbaka.
Migränerna försvann inte bara.
De släppte mig fri.
