Varför skulle en så snygg och framgångsrik kille som jag gifta sig? tänkte han. När får vi barnbarn, egentligen? tänkte föräldrarna.
Erik hade skjutsat hem sin väninna och återvänt till sin lägenhet.
Han stekte några ägg med skinka. När han satte sig vid bordet slog han på mobilen, som varit avstängd hela natten, och började bläddra igenom missade samtal.
Mamma har ringt, mumlade Erik. Hon kommer säkert gnälla igen om att jag är så hopplös…
Hopplös var Erik knappast. Bra jobb, en tvåa i Solna och en Volvo det sade ju sitt. Men han var tjugofem nu, och fortfarande ogift.
Varför skulle en så snygg och lyckad kille som jag gifta sig? funderade han för sig själv.
När får vi barnbarn? tänkte mamma och pappa hemma i Sundsvall.
Erik slog mammas nummer:
Hej, mamma! Hur mår du? frågade han.
Det är bra med mig.
Och med pappa?
Samma här. Om du bara ville komma och hälsa på oss nån gång. Du har bil, det tar bara trettio minuter hit från stan, men vi ser dig knappt. Pappa ska ut på landet och köra traktorn det är dags att sätta potatis nu.
Mamma, det går inte idag. Men nästa helg kommer jag, lovar!
Du har lovat oss ett tag nu att komma hit med din tjej.
Mamma, på riktigt nästa helg kommer jag med en tjej. Jag lovar! Det bara slank ur honom.
Din fästmö?
Nja, inte direkt.
Älskling, vad roligt! Vi längtar tills du kommer på lördag. Jag ska laga allt du tycker om!
Samtalet med mamman fick Erik att börja grubbla.
Varför sa jag så? Och vem ska jag ta med? Malin? Ja, varför inte. Jag sover på saken, sen ringer jag henne. Visserligen kommer mamma inte gilla henne, och Malin gillar knappast lantlivet. Men att hälsa på kan hon väl göra. Jaja, dags för en nap
Stekpannan stod kvar med resterna, men han gick mot sovrummet.
När han vaknat insåg han sitt löfte till mamman och ringde Malin.
Hej, snygging! sa han i telefonen.
Hej Erik, svarade hon svalt.
Malin, har du inte sovit gott? Jag kommer förbi nu.
Erik, det är nog dags att vi slutar ses. Jag har andra planer nu.
Vadå för planer? Han retade sig på tonen.
Jag ska gifta mig.
Vänta du, jag kommer nu och snackar med dig och din nye…
Samtalet bröts tvärt.
Erik lade irriterat ifrån sig telefonen på soffan. Han var van att lämna, inte bli lämnad.
Han gick in i badrummet, sen till köket, hällde upp kaffe och började tänka:
Hur hittar jag nu en tjej att ta med till mamma och pappa? Ska jag fråga någon av de gamla bekanta? Men då kanske de tror att jag menar allvar.
Han hann knappt dricka upp kaffet innan billarmet gick. Han skyndade ut i hallen, drog på sig skorna och rusade ner.
Hans Volvo stod som vanligt bakom huset. Det brukade vara lugnt där och han såg alltid bilen från fönstret, även nattetid. Men nu stod en man på kanske fyrtiofem, femtio, och stirrade upp mot hans fönster.
Vem är det där? undrade Erik för sig själv.
Han gick ut.
Vad gör du vid min bil? frågade Erik.
Hör du, grabben! sa den äldre kaxigt Om jag ser dig med Malin igen så ska du veta att det inte blir roligt för dig.
Skärp dig, va!
Plötsligt dök ännu en biffig typ upp.
Erik tänkte precis säga något, men allt blev svart…
Erik! Erik!
Över honom hängde en ganska alldaglig tjej. En tanke for genom huvudet:
Har jag inte sett henne förr?
Hör du vad jag säger? Ska jag ringa en ambulans?
Nej då. Det finns allt du behöver i bilen, log Erik snett. Klarar du det?
Jag är sjuksköterska, det är lugnt.
Erik kikade på henne och kom på att hon bodde i porten intill, hälsade alltid men han hade trott hon gick i gymnasiet. Namnet var borta. Tjejen verkade märka det:
Jag heter Maja. Jag bor där borta.
Hoppa in, Maja! sa han och öppnade dörren. Förbandslådan ligger där.
Han satte sig fram. Hon tog hand om hans sår.
Det var inget allvarligt, konstaterade hon.
Tack!
Erik tittade upp i spegeln och mötte hennes blick hon såg ut att undra:
Ska jag gå nu?
Kom, vi tar en kaffe, jag hann aldrig äta frukost.
Ska vi? Maja sneglade på sin t-shirt och mjukisbyxor.
Jag är lika casual klädd själv!
Nej, det får vara.
Vi kan byta om båda, log han.
En halvtimme senare kom hon ut i klänning, lite mascara och billigt läppstift. Erik fick för sig att det var bättre med en promenad än att ta bilen.
Maja, vill du ta en promenad istället?
Gärna, hon la armen i hans.
Maja pratade nästan hela sträckan. De stannade till på ett litet kafé, slog sig ner vid ett bord. Erik gav henne menyn:
Ta det du vill ha, Maja!
Men tjejen bläddrade mest på priset, inte rätternas namn. Erik fattade att hon inte brukade gå ut så här.
Han vinkade på servitören.
Ta in något riktigt gott åt Maja. Och en kaffe, tack!
Och till herrn?
Bara kaffe.
Vi har fantastiska bakelser!
Kör på det!
Efteråt följdes de hem. De skildes åt vid hennes portar…
…Arbetsveckan flög förbi. På fredagen kom Erik hem från arbetet.
Just det, jag lovade mamma att komma på lördag med en tjej. Vad gör jag nu?
Han gick ut i köket, slog på vattenkokaren och gjorde smörgåsar medan tankarna snurrade om morgondagens besök.
Kommer jag ensam igen blir mamma besviken. Jag måste hitta på något…
Plötsligt såg han lösningen!
Jag frågar Maja! Fast vi sågs ju bara i söndags. Men jag säger väl att jag haft mycket på jobbet…
Han åt snabbt, rakade sig, klädde sig propert och gick ut.
Han visste vilken port. Men där fanns femton lägenheter och allt han visste var att hon hette Maja.
Han stod någon minut och spanade, då öppnades dörren och där kom hon i samma t-shirt och mjukisar.
Hon tvekade.
Hej, Maja!
Hej Erik! Hon log stort.
Ska vi ta en promenad?
Jag har inte bytt om…
Jag väntar, sa han leende. En halvtimme?
Ja! Och hon sprang upp igen.
Vad är det nu? undrade hennes mamma.
Jag ska ut en sväng.
Varför så bråttom?
Maja svarade inte, hon flängde mest mellan rummen. Mamma gick till fönstret, såg Erik och kom rusande.
Går du ut med honom?
Ja.
Han där snygga Erik?
Jag är tjugo nu, sa Maja med en skamsen min.
Du vet väl hur många snygga tjejer han har haft hos sig?
Mamma, snälla…
Ja, du hittar då på!
Men Maja försvann ändå in till sig. Hon visste själv att hela huset skulle få höra och viska, men hon brydde sig inte.
Alla visste ju vem Erik var, och att hon var en tyst tjej. Nu skulle tanterna på bänken lägga till “var” om henne. Men det fick vara.
Ut kom Maja, bestämd, utan att titta bakåt säker på att mamma spanade från köket. Hon hängde sig vid Eriks arm och frågade:
Vart går vi?
Vi drar till Hagaparken. Fika, promenera under månen…
De gick runt i parken, satt på ett café, kramades länge i månljuset. Sen ringde hennes mamma.
Maja, klockan är över ett!
Jag kommer… mumlade hon och sänkte blicken. Erik, jag måste hem.
Kom, jag följer dig.
Vid porten kramades de igen, och Erik sa, med en bestämd röst:
Imorgon åker vi ut till mina föräldrar…
Lars! ropade Eriks mamma när de såg bilen svänga in. Erik kommer!
Tänk att han minns oss gamla.
Och han har med sig en tjej! utropade hans mamma och sprang ut på gården.
Karin mötte sin son och hälsade, men släppte inte Maja med blicken.
Hon gick fram till flickan:
Vad heter du, vännen?
Maja, svarade hon blygt.
Jag heter Karin. Kom in, kom in!
Tack.
Eriks pappa gick ut och hälsade Maja glatt:
Äntligen har vår pojke tagit med sig en vettig tjej! Vad heter du?
Maja.
Jag heter Lars, du kan kalla mig farbror Lars.
Maja hade inte alls väntat sig ett så varmt välkomnande. Hon såg framför sig missnöjda miner från föräldrarna när deras snygga son kommit med en alldeles vanlig tjej som hon. Men de strålade av glädje, och det kändes så äkta.
De gick in, och Maja tappade andan.
Bordet var dukat som till fest!
Frågorna kom som ett pärlband.
Maja var från en vanlig familj. Hon trodde Eriks föräldrar var stränga och högdragna, men de var lika jordnära som hennes egna.
Dessutom kunde hon se i deras blick att de uppskattade hennes bakgrund.
När maten var över gick Erik och pappa ut för att vända jorden. Maja gick till Karin i köket.
Karin, jag kan ta bort från bordet och diska.
Vi hjälps åt, log hon lyckligt.
När karlarna var klara i trädgården satte alla igång att sätta potatis.
När allt var klart sa Maja lite sorgset:
Jag måste nog hem, mamma blir orolig.
Men Maja! sa Karin. Vad säger du? Nu äter vi kvällsmat, du sover här i natt och åker hem imorgon!
Jag vet inte…
Ring din mamma, sa Karin.
Maja tog upp mobilen och ringde:
Mamma, är det okej om jag sover över här?
Förstår du vad du ber om? Du lovade ju komma hem ikväll.
Maja, vad heter din mamma? Karin tog luren.
Eva.
Hej Eva, det är Karin, Eriks mamma.
Hej!
Maja kan sova över här, jag tar ansvar. Det är jättestort hus. Givetvis får de varsitt rum.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga…
Ni har en fantastisk dotter…
De pratade vidare en bra stund.
Hem åkte de först på söndag kväll. Karin fyllde flera kassar med potatis och hembakta bullar, i huvudsak till Maja.
Det där är till Erik, men de här två kassarna är era.
Men snälla Karin, så mycket tack behöver vi inte!
Ni där i stan äter så konstigt, säkert därför du är så smal.
Sen gick Karin fram till Erik som stod med pappan.
Har ni bokat kyrkan?
Mamma! Vi har inte ens pratat om något sånt.
Dags att göra det!
Vi får se, mamma.
Slarva inte bort en sån tjej! Hon viftade med fingret. Någon annan får du inte ta hem!
Precis när bilen satte sig i rullning plockade Karin fram mobilen:
Eva, de är på väg hem. Jag skickar med lite grejer till er också.
Men Karin, det var väl inte nödvändigt
Ingen fara! Snart kanske vi blir släkt!
Ja du, men det vore inte så dumt, skrattade Eva.
Han är tjugofem, har lägenhet, bil, vad mer kan man önska sig? Men vad tänker din Maja egentligen?
Hon? Hon verkar ha blivit riktigt kär.
Ja, vi får väl hjälpa dem båda på traven, Karin lät övertygad.
Din Erik är verkligen fin…
Din Maja också, arbetsam och snäll!
Hon har alltid hjälpt till hemma, lagar mat och städar, skrattade Eva.
…Erik körde bilen och log för sig själv. Maja kunde inte låta bli att fråga:
Vad skrattar du åt, Erik?
Du föll mamma och pappa i smaken.
Det är väl inget särskilt.
Mamma sa att jag inte fick låta en sådan tjej slippa undan.
Och du?
Jag ska se till att jag inte gör det!
De såg på varandra, deras ögon strålade av förälskelseMaja lutade sig mot bilrutan och såg kvällssolen färga fälten guldgula. Hon vände sig mot Erik, som fortfarande såg ovanligt bekymmersfri ut.
Är det här på riktigt, tror du? frågade hon försiktigt.
Han grep hennes hand.
Om du vill att det ska vara på riktigt, då är det på riktigt. Jag hade aldrig trott att min krångliga helg skulle sluta så här. Men jag är väldigt glad att den gjorde det.
Hon lät tystnaden vara ett tag, men sen viskade hon:
Jag också. Och nu kommer hela huset att viska.
Erik skrattade. Låt dem. De lär få ännu mer att prata om snart.
Vad menar du?
Jag tänker bjuda dig på middag på fredag. Och jag tänker fråga dig om vi ska åka till Sundsvall igen nästa helg.
Maja svalde, men hennes leende blev bara bredare.
Jag tror mamma börjar vänja sig vid tanken. Och din, hon har väl redan börjat brodera barnkläder.
Tja, sa Erik och ruskade på huvudet, vi kanske får överraska dem mer än en gång.
De körde in mot staden. Bilen doftade av solvarma bullar och lite nysatt potatis. Framtiden låg plötsligt öppen, och Maja märkte att allt som känts omöjligt nu var nära.
Och där, mitt bland grusvägar, nyklippta åkrar och varma händer, började något nytt långt ifrån krav och gamla vanor, men nära hjärta, skratt och hembakta drömmar.
