Mina föräldrar har aldrig riktigt funnits där för mig på det sätt som jag behövde, men mina vänner har stått vid min sida genom allt. Man brukar ju säga att familjen är det viktigaste, men för mig har det verkligen varit tvärtom. Det är vännerna som har hejat på mig och hjälpt mig när det varit som svårast.
Vårt gäng blev tajta redan på högstadiet, ett gäng tjejer och killar som fann varandra ganska fort. När jag berättade hemma att jag ville gå en målarkurs, sa mamma och pappa nej de ville inte lägga pengar på något sånt. Men gänget ställde upp. De samlade ihop pennor, block och färger, och Adam lyckades till och med övertala sin syster, som jobbar som designer, att ge mig gratislektioner.
När studenten närmade sig visade föräldrarna noll intresse inga pengar, inga planer. Men mina vänner kavlade upp ärmarna. De fixade extrajobb för att vi skulle ha råd med firandet, och de hjälpte mig få till allt allt från att sy klänningen till smink hjälpte de till med.
Sedan, när jag bestämt mig för att byta universitet, satte mamma och pappa ner foten igen. De gav mig ett ultimatum: plugga där de valde, eller stå för allt själv. Och du kan säkert gissa vännerna ryckte in. Jag fick bo hos dem, de såg till att jag klarade vardagen och jag sparade ihop till studieavgiften.
Såhär har det varit hela livet. Vännerna har ställt upp när det har behövts: när jag skulle ta första lånet till min lägenhet, när det behövdes renoveras, när jag legat sjuk de har tagit hand om allt. Mamma, pappa och min bror har inte varit involverade det minsta. De pratar mycket om att familjen går före allt, men vi har inte hörts på fyra år. Och ärligt talat det finns inget att sakna, för mina vänner har blivit min riktiga familj. De som alltid ställer upp, håller om mig när det krisar och kommer springande så fort jag behöver hjälp.
Min familj består nu av sex personer fyra från skoltiden och två från universitetet och jag är så otroligt tacksam att just de finns i mitt liv.
