Min hustru, Astrid Nilsson, var alltid så tystlåten och tillbakadragen. När vi var tillsammans med våra vänner höll hon sig i bakgrunden, pratade bara om någon vände sig direkt till henne. Aldrig tog hon till orda först hon satt med sitt lugna leende och lyssnade. Astrid skapade aldrig några upplopp eller scener av svartsjuka. Hon visade mig så mycket omtanke, ställde inga krav, och tog emot alla mina gåvor, stora som små, med värme och uppskattning.
Vårt äktenskap var ett sådant som folk kunde kalla för ett riktigt lyckligt. Vi hade inga hemligheter. Vi pratade alltid igenom allt tillsammans och fann alltid en väg framåt. När jag kom hem från arbetet i Stockholm om kvällarna, då visste jag att Astrid stod där hemma, ett varmt mål mat väntade, huset var skinande rent, och ett tryggt leende hälsade mig välkommen. Vad mer kunde man önska?
Men tiden går, och jag erkänner med skam att det blev så som det ibland gör Trots att mitt familjeliv var ordnat och gott, började jag längta efter något spännande, något annorlunda. Sant att säga, var det en sak som jag aldrig riktigt varit nöjd med hos Astrid just vårt samliv, som knappt existerade. Det klarade jag inte av, så jag skaffade mig en älskarinna.
När Astrid fick reda på allt, tog vårt äktenskap abrupt slut.
Jag flyttade in hos älskarinnan, men hos henne var det ständigt rörigt. När arbetsdagen var slut väntade ingen middag, inget välkomnande hem. Våra samtal var ytliga och tomma vi hade inget att prata om.
Till slut insåg jag, sent omsider, vilket misstag jag hade gjort och ville gå tillbaka till Astrid. Men då hade hon redan gått vidare hon hade träffat en annan man.
Det där är ett misstag jag fortfarande inte kan förlåta mig själv för. Jag kastade bort den bästa kvinnan jag någonsin mött, för min egen dårskap.
