Medan mammor invaderar facebook-grupper med panikfrågor om mjukisgiraffer i handbagaget och om man får ta med barnvagn in i kabinen, försöker andra resenärer förbereda sig mentalt inför nervkittlande flygresor bredvid dem. Nu för tiden är det tydligt: först försökte folk skamma barnlösa gnällspikar med budskapet att “barn ska älskas”, men nu är det flygbolagen som får förslag om att införa särskilda “barnzoner” där föräldrars och barnfritt folks vägar aldrig behöver korsas. När blev vi så här?
Trevlig flygtur, önskar jag er!
För övrigt när blev det trendigt att fortsätta leva livet precis som innan, trots att man fått barn? Folk jobbar, har lunchdejter på stan, går på konsert och reser över halva världen med småtting i släptåg, oavsett hur gammal ungen är. Mamma min från Hagfors hade nog svimmat av idén att ta med en bebis på restaurang eller flygplan på 70-talet. Och det är ju ändå lite förståeligt; någonstans kändes det mer rimligt då.
Oavsett vilka ursäkter folk har långresor med barn är stressande för både små och vuxna. Det krävs att föräldrarna verkligen gör sitt yttersta för allas bekvämlighet. Och ärligt, det är många som inte orkar det. Semesterläge slås på, och vissa släpper barnen vind för våg låt dem nu klara sig själva bland främmande människor, tycks det.
Alla vill ju flyga bekvämt. Ingen är särskilt pigg på att uthärda ens två timmar av gnäll, stoj och snor när man har betalat tusentals kronor för att få sitta och låtsas vara på väg till rivieran. Folk gnäller till och med om benutrymmet. Vad hjälper det om du kan räta ut benen, när ett femårigt yrväder bakom dig har upptäckt att sätet kan gungas och bestämmer sig för att åka karusell? Jag har då aldrig sett någon le överseende och leka “bus” med ungen i det läget.
Den utrotningshotade vuxenavdelningen.
Jag försökte faktiskt vara artig en gång. En kvinna satte sig bredvid mig med en baby som knappt lämnat BB. Men lugnet var kortvarigt; för snart visade det sig att familjen bestod av en hel hög barn! De bredde ut sig framför, bakom och vid sidan, bytte platser, viftade med nappar och flaskor, tjoade och delade snacks mellan raderna. Jag kände mig snart som fosterbarn i familjen Johansson. De bad mig hålla saker utan så mycket som ett tack, och blev nästan skållad av termosvatten två gånger. Wunderbart! Flyktvägen genom flygplansfönstret såg plötsligt rätt lovande ut.
En annan gång satt jag på tåget mellan Stockholm och Umeå. Där drillade en mamma sin fyraåriga dotter i konstant underhållning. Kvinnan gjorde sitt yttersta för att flickan inte skulle störa någon men ändå: Saga, kom, vi går hit, Saga, titta där!, “ska vi rita?” och så fyrtio minuter där alla ombord fick höra skillnad mellan rosa och blå kritor medan delfiner och gråhundar målades för glatta livet. Man visste knappt om det var tystnaden eller barnskriket man längtade tillbaka till mest.
Det är ju nästan så man vill föreslå håll er hemma tills ungarna är vuxna. Jo, har du ett barn med personlighet som en trött tax som kan sitta tyst i tre timmar och somnar med näsan i ritblocket kul för dig, men hur ofta händer det, egentligen?
Och då har vi inte ens börjat prata om bebisar som sätter i gång tjutkonserten vid start och landning förr var det en på planet, nu är det fem. Med lyckliga syskon som hoppar och pippar uppe i mittgången tills kabinen ser ut som en busshållplats i februari. Man kliver av planet så fort det går och känner sig lagom mör.
Nu ska det sägas jag är ingen “barnfri-ivrare”. Jag har rest med barn själv. Men, för att vara ärlig, det räcker med ett och nerverna har man på helspänn hela tiden. Semester var det inte, direkt. Det blev betydligt enklare först när min dotter kunde räkna till fem och med bestämd röst beordrades Sitt still. Inte ta på någonting. Och nej, ingen färgläggning nu. Men svenskar resonerar sällan så. Här kommer det alltid med ett aktivitetskit, gympapass i kabinen och high-fives för varje färdigtecknad ren. Och där någonstans förstår man varför SAS funderar på barnavdelning med ljudisolering.
