Det har gått en vecka sedan jag såg min första stora kärlek igen på hans frus begravning. Sedan dess känns hela mitt liv som ett virrvarr. Jag är 40 år nu, har varit skild i två år och har två barn. Jag trodde faktiskt att allt kring kärlek var avklarat för min del, att det fanns klara avslut i mitt liv. Men det räckte att se honom igen för att förstå att vissa berättelser aldrig riktigt tar slut.
Jag var sjutton när vi var tillsammans. Han var min allra första, riktiga förälskelse. En sådan där kärlek som känns som en sten i bröstet, som får en att skriva långa brev och fantisera om framtiden tillsammans. Men mina föräldrar accepterade honom aldrig. De sa att han inte gått ut gymnasiet, att han bara jobbade som bilmekaniker och att han inte hade någon framtid. “Du förtjänar något bättre”, sa de jämt. Trycket blev till sist för stort; jag gjorde slut, inte för att kärleken försvann, utan för att jag kände mig tvungen. Kort efter skickades jag för att plugga i Lund, och började ett helt nytt liv där.
Åren gick. Jag tog examen på universitetet, gifte mig, fick barn, bildade familj. Utåt sett såg nog allt bra ut, men äktenskapet höll inte, och till slut skilde vi oss. För inte så länge sedan flyttade jag tillbaka till min lilla by utanför Växjö med barnen. Började umgås med gamla skolkamrater, grannar, bekanta men aldrig med honom. Jag har aldrig frågat om honom. Vet inte om det var av rädsla, respekt eller för att jag innerst inne visste att just den historien kunde slita upp gamla sår.
Så kom förra veckan. En gammal vän skickade ett sms: “Har du hört om honom?” Först fattade jag inte, men så berättade hon att hans fru hade gått bort och att hans arbetskamrater skulle skicka blommor och sjunga en visa vid begravningen. Hon undrade om jag ville vara med. Jag satt bara och stirrade på mobilen i flera minuter innan jag svarade.
Jag gick till begravningen. Vet knappt varför det bara kändes rätt. När jag såg honom vid kistan, med ett trött ansikte och rödgråtna ögon, kände jag hur allt slog till i bröstet. Han var förstås inte sjutton längre, men fortfarande han. Vi såg på varandra på avstånd. Vi kramades inte, pratade inte, bytte bara blickar. Mer behövdes inte för att något inom mig skulle vändas upp och ner.
Sen dess har jag inte kunnat sluta tänka på honom. På det vi var. På det vi aldrig fick bli. På hur livet hade sett ut om jag inte varit så lydig. Jag skäms över att känna såhär just när han är mitt i sin sorg. Jag vill inte störa honom, vill inte sätta honom i en konstig sits. Vi har inte ens kontakt på sociala medier. Vi har inte sagt ett ord. Allt finns bara i mitt huvud och mitt hjärta.
Och här är jag nu, fyrtio år gammal, tvåbarnspappa, livet på plats men plötsligt känner jag mig som den där sjuttonåringen igen, som blev förälskad för allra första gången. Jag vet inte om det är ren nostalgi, sorg över det som aldrig blev, eller om det är helt normalt att första kärleken väcker känslor vi trott varit begravda för länge sen.
Det här har fått mig att inse att vissa minnen aldrig riktigt släpper taget, och att känslor ibland bubblar upp precis när man minst anar det. Man kan planera sitt liv hur mycket som helst, men hjärtat spelar alltid efter sina egna regler.
