Annika hade nyss fyllt sextio. Två vuxna barn har hon, och sedan länge bor hon med sin make i en liten tvårummare i ett trångt hörn av Malmö. Men att säga “bor med” vore vilseledandeAnnika har i själva verket uthärdat sin makes närvaro i decennier. Erik, hennes man, är en självgod och stolt man, lika hårdhjärtad som envis. Precis allt i hemmet måste ske enligt hans vilja. Det har blivit lättare för Annika att ge efter än att kämpa emot.
De två barnen har gått vidare i livet. Hennes dotter, Elvira, har varit gift med Oskar sedan tolv år tillbaka. Tillsammans har de tagit bolån för sin lägenhet i Lund och kämpar påvarenda bonus och extrainkomst läggs undan för att täcka amorteringarna.
Trots två heltidsjobb och två barn lyckas Elvira och Oskar hålla huvudet ovanför vattenytan, både när det gäller bolånet och att barnen ska ha fina kläder och en trygg vardag. Elviras bror, Gustav, lever ett bekvämare liv än sin syster. Han har köpt ett par lägenheter inne i stan och äger ett sommarhus på Österlen.
Så en dag ringer Gustav sin syster mitt under en hektisk arbetsdag. “Mamma och pappa ska skiljas. På mammas initiativ”, säger han lågmält. “De har redan sålt lägenheten och delat på pengarna. Jag har lovat pappa att han får bo i en av mina lägenheter. Jag räknar med att du tar hand om mamma.”
Elvira stelnar och låter kaffekoppen stå orörd. “Hur menar du? Var ska hon bo? Vi har redan bara två rum, två barn, inget utrymme över. Vart ska mamma sova?” frågar hon försiktigt, rösten darrande av oro.
“Men det är väl inte mitt jobb att lösa?” svarar Gustav bryskt. “Tänker du bara lämna mamma åt sitt öde?”
“Oskar lär inte bli glad om vi tar hit henne”, viskar Elvira.
“Det får du lösa”, säger Gustav kort och lägger på.
Gustav har redan fixat till ett av sina ettor åt deras pappa. Självklart, inget snack där. Men Elvira grubblar natten igenom. Till slut beslutar hon sig för att ansöka om ännu ett bolån för att ge Annika ett eget hem. Mot alla odds blir ansökan beviljad. Lägenheten skrivs på Elviras namn, och handpenningen betalar Annika med sin andel från försäljningen. Själv måste Elvira arbeta ännu hårdare för att klara av månadsbetalningarna.
Oskar kan aldrig riktigt förlika sig med sin frus beslut. Hans tungsinta blickar och djupa suckar genljuder i hemmet; han muttrar att människor i den åldern inte borde skilja sig. Allt ansvar hamnar ändå till slut på barnens axlar. “Så gör man bara inte”, säger han med låg stämma.
Vad tror du? Har Oskar rätt?
