Anna mindes knappt sina föräldrar. När hennes mor gick bort ville fadern inte stanna kvar ensam med en liten flicka på armen. Han tog Anna till hennes mormors hem, satte ned flickan vid grinden och gick sin väg. Just då var mormodern ute i trädgården, så det enda hon hörde var ljudet av bilen som försvann.
Vem kan ha kommit nu?, tänkte mormor och gick ut för att se efter.
När hon gick ut såg hon sin lilla dotterdotter stå där.
Så tokig han är! Han kunde åtminstone ha sagt något! Hon tog Anna i handen och ledde henne in i huset. Framåt kvällen kom morfar hem från sitt arbete.
Vad? Har Erik lämnat henne här?
Ja, han kom hit och lämnade flickan vid grinden utan ett ord och körde iväg. Sådana är dagens unga tydligen.
De muttrade länge för sig själva innan de gick till sängs. Tiden gick. Mormor och morfar lade hela sina hjärtan och själar i att fostra sitt barnbarn.
De lärde den lilla flickan att bemöta folk med respekt och att ta ansvar för hemmet. Anna växte upp till att bli deras bästa hjälp och glädje. De tröttnade aldrig på sin dotterdotter som var mor sin upp i dagen, så lik som hon var. Modern hade också hjälpt dem i hushållet, fram till den dagen hon inte längre fanns. För de gamla var det bara minnet av dottern som värmde i bröstet. Anna hade avslutat skolan och en dag inledde morfar ett samtal:
Vårt barnbarn är visst både klok och flitig. Tänk om vi kunde låta henne fortsätta studera?
Du har rätt, svarade mormor. Nu för tiden klarar man sig inte långt utan utbildning.
Med sina sista sparade kronor samlade de ihop och sände Anna till Uppsala för att studera. Hon tog examen med betyg i topp från Handelshögskolan och återvände så småningom till sin hembygd.
Att leva i stan passade henne aldrig. Mormor och morfar var lyckliga över att ha henne nära. Ensamhet på ålderns höst behövde de inte oroa sig för. Anna bestämde sig för att satsa på bygden. Hon började med jordbruk, tog ett lån i kronor, köpte mark och anställde arbetsfolk. Så småningom byggde hon ett mindre lantbruk och köpte boskap. Men det fanns inte tillräckligt med folk, så hon lade ut en annons i Dagens Nyheter erbjöd bra lön och bostad.
En dag dök en man upp. Han var smutsig och sliten. Livet hade satt sina spår tydligt. Mannen gick fram till Anna och presenterade sig som hennes far.
Han bad henne inte om något efter tjugo år visste han att inga krav kunde ställas. Det enda han önskade var att få vara nära sin dotter. Han hade blivit ensam och hoppades på att kunna hjälpa henne på något vis. Det tog några månader innan Anna förlät sin far. Men sedan dess bodde han hos henne och hjälpte till med allt på gården, rädd att åter lämnas ensam.
Jag minns denna berättelse och kan inte annat än undra gjorde Anna rätt när hon förlät sin far?
