När jag nu ser tillbaka, vid femtiofyra års ålder, minns jag särskilt tre dejter med kvinnor i åldrarna 37, 45 och 58 år. Dessa möten lärde mig mer än jag anade då.
Min gamle vän Lennart, även han 54 år, har varit gift två gånger. Han har vuxna barn och efter att ha separerat lever han nu i Stockholm. Han har sitt arbete, månar om sitt välmående och drar sig inte för att inleda nya relationer. Det var så särskilt tre dejter han berättade om för mig nyligen, blev en sorts spegel för livet.
Första dejten 45 år: Var har du din bil?
Hon var proper, säker på sig själv, och samtalet flöt lätt. Men när det blev tydligt att Lennart inte ägde någon bil ändrades hennes hållning oförblommerat.
Men hur tar du dig ut på landet utan bil?
Och om det regnar då?
Hur gör du när du ska handla på Mall of Scandinavia?
Frågorna återkom det blev snart uppenbart att det var statusen, inte personen, som var viktigast för henne. Lennart smålog för sig själv:
Om det är plåt och inte själ som gäller, så är det inte min väg.
Slutsats: Yttre självsäkerhet går inte alltid hand i hand med inre mognad.
Andra dejten 37 år: Jag dras till äldre män
Hon var ung, sprudlande, hade två barn och ett bolån. Hon sa uppriktigt att hon sökte en stabil man. Lennart förstod snabbt att stabilitet var viktigare än känslor här, även om samtalet kändes varmt och lättsamt.
Det var roligt, men jag såg saker för vad de var. Ibland är det fint nog med lite uppriktigt intresse utan framtidsplaner.
Slutsats: Ungdom är energi, men sällan djup.
Tredje dejten 58 år: Nu står du i skuld
Det började fantastiskt en aktiv och välvårdad kvinna, kloka samtal, skratt och ömsesidig respekt. Men redan dagen efter ringde hon:
Följ med till landet och skotta snö från taket! Vi är på väg nu.
Lennart stannade upp.
Att hjälpa till är en självklarhet, men när det kommer som en order rinner allt intresse av.
Slutsats: Självständighet är fint, men en styrande ton dödar även sympati.
Det viktigaste Lennart lärt sig
Alla tre kvinnor var på sitt sätt intressanta, var och en med sina erfarenheter. Det som blev tydligt för Lennart var:
Jag söker inte längre stormen. Jag vill ha någon vid min sida där allt är lugnt och ärligt. Ingen press, inga känslospel.
När man passerat femtio försvinner inte romantiken; den mognar. Och kanske öppnar det för äkta kärlek utan illusioner, men med värme.
