Orkar inte mer
Allt vilar redan på mig! Hur mycket mer ska jag klara? Elin var upprörd.
Hennes man, Jonas, svarade inte. Han valde som vanligt att stoppa huvudet i sanden och hoppas att allt skulle lösa sig av sig självt. Oftast var det Elin som fick styra upp problemen. Hon jobbade hemifrån med grafisk design, hade fri arbetstid. Hennes lön var till en början inte särskilt hög, men efter att ha utbildat sig vidare fick hon en ordentlig löneförhöjning och tjänade snart betydligt mer än Jonas. Det var Elins pengar som betalade av billånet, som såg till att familjen kunde åka på semester, och som användes till att köpa vitvaror och kläder. Sen kom föräldraledigheten. Även då lyckades Elin, nästan utan att sakta ner tempot, bära och föda ett barn. Det var tufft, men hon ville till varje pris inte förlora sin goda inkomst.
Sonens inskolning på förskolan blev lite av en lättnad, och Elin tog på sig ännu mer arbete. Den här förskolan var inte vilken som helst, Elin hade noga valt ut den hennes pojke skulle ha det bästa. Jonas, precis som i det mesta annat, litade helt på hennes omdöme.
Familjen bodde i en egen bostadsrätt i Sollentuna som Elin ärvt efter sin mormor. Jonas hade ingen egen lägenhet. Innan de gifte sig bodde han hemma hos sin mamma i Sundbyberg, tillsammans med sin systerdotter Lina, dotter till hans äldre syster. Systern hade gått bort för tre år sedan det var ett hårt slag, särskilt för Jonas mamma, Britt-Marie. Hennes hälsa blev sämre, blodtrycket steg honom till ohälsosamma nivåer.
När Jonas flyttade ihop med Elin och lämnade hemmet var Lina redan vuxen, hon pluggade på Stockholms universitet och levde sitt eget liv. Hon umgicks med vänner, reste runt, träffade killar och var knappt hemma.
Britt-Marie vände sig med alla sina problem till sonens familj. Eller snarare till Elin. Det fanns ingen annan som kunde hjälpa till. Däremot glömde Britt-Marie aldrig bort sitt barnbarn hon betalade glatt för allt Lina önskade sig. Flickan var föräldralös, dessutom född utanför äktenskapet. Historien var dunkel och Britt-Marie ville aldrig prata om det.
Så låg det till. Allt var hanterbart tills Britt-Marie plötsligt blev inlagd på sjukhus efter en allvarlig blodtryckstopp. Trots tre veckors vård kvarstod komplikationerna och hon var sängliggande utan någon prognos om förbättring.
Jonas höll sig som vanligt undan och lät Elin ta tag i problemen.
Kvinnor är ju mycket bättre på sådant här, sa han med ett halvt leende.
Vadå för något? Elin höjde på ögonbrynen.
Ja, du vet, ta hand om sjuka, rehabilitering och sånt svarade Jonas osäkert och kliade sig i nacken.
Jag är grafisk designer, inte sjuksköterska. Jag kan inte mer än du, suckade Elin. Men okej, jag åker och pratar med läkaren.
Elin och svärmor hade aldrig haft en nära relation. Till en början bråkade de ofta, men sedan slog de fast ett diplomatiskt stillestånd, särskilt som de ändå inte bodde tillsammans. Ingen av dem sa till om vad de egentligen tyckte, men visade åtminstone respekt utåt. Britt-Marie visste att det var Elins förtjänst att Jonas ens klarade sig ekonomiskt.
Barnbarnet såg Britt-Marie sällan. Det var alltid något i vägen huvudvärk eller för högt blodtryck, särskilt de gånger Elin behövde hjälp. Svärmors stöd var inget hon kunde räkna med.
Men nu förväntade sig alla Elins hjälp. Det var Elin som hämtade Britt-Marie på sjukhuset (du jobbar hemifrån, så du kan komma loss, Jonas kan inte alls lämna jobbet) och körde henne hem. Familjen flyttade över till Britt-Marie i Bromma för att kunna hjälpa till.
Under tre veckor rasade Elin i vikt, hon blev som en klädhängare. Fastän hon skötte sitt jobb lyckades hon även ta hand om svärmor: koka buljonger, mosa grönsaker och frukt, mata och vända Britt-Marie, tvätta och hjälpa henne på toaletten.
Lina, den älskade barnbarnet, smet tyst in på sitt rum så fort hon kom hem och kom inte ut förrän det var läggdags. Morgonen därpå följde universitet och sedan nöjen med vännerna. Livet ville gå vidare; mormor fick andra fixa.
Jonas hjälpte lite då och då. Elin försökte tala till hans dåliga samvete:
Det är ju din mamma! Kan du inte hjälpa till? Jag orkar inte själv!
Men jag kan inte Sånt här är kvinnosaker, mumlade Jonas. Jag har varit och handlat. Vad mer ska jag göra?
Det så kallade “kvinnosakerna” var många nog. Britt-Marie blev inte bättre, och Elin fick höra saker hon aldrig trott någon skulle säga till henne. Hon fick veta (enligt svärmor) att Elin haft osannolik tur både med utbildning och jobb, hon “satt bara hemma vid datorn, drack kaffe och tjänade stora pengar”. Jonas däremot, stackarn, hade sämre förutsättningar dåliga lärare, kom aldrig in på universitetet, bara otur hela tiden.
Till och med studielånet till Jonas hade Britt-Marie tagit på sig. Men han slarvade ändå och riskerade flera gånger att bli avstängd. Allt berodde på lärarna, menade Britt-Marie. Därtill hade den äldre dottern lämnat henne med ännu mer ansvar. Bara ungdomarna och Elin klarade sig själva.
Elin suckade, förstod att hon inte kunde bära allt själv längre. Alla andra hade det “så tufft” utom hon. “Vilken tur jag haft”, tänkte Elin bittert, “Särskilt med Jonas. Vad såg jag i honom egentligen?”
En dag föreslog hon Jonas att de skulle hyra en undersköterska och flytta hem:
Undersköterska? Det kostar ju skjortan… Jag har inte råd Gör som du vill, men då får du stå för det själv.
Sedan länge hade de delat upp ekonomin: Jonas betalade hyran och mat, Elin allt annat. Självklart skulle undersköterskan betalas av Elins pengar. “Förstås”, tänkte Elin, “Men hur det sades! Som om jag är skyldig alla allt!”
Till slut insåg Elin att hennes krafter var slut. En dag, efter att ha lämnat mat och bytt om på Britt-Marie, tog hon sonen Ebbe från förskolan och åkte tillbaks hem till Sollentuna.
Elin låg utsträckt på sin dubbelsäng, tittade i taket och kände ro: “Jag är hemma. Jag vill ingenting. Bara vila. Jag är så slut”
Hon ropade in Ebbe till middagen. Under måltiden tänkte hon på att de säkert redan saknade henne i Bromma. Men hon hade inte övergett Britt-Marie åt sitt öde: kvinnan var mätt, ombytt, och inom någon timme skulle Jonas komma hem. Elin hade lämnat en lapp till Jonas där hon förklarade att hon inte orkade och ville mer, samt önskade Britt-Marie snar bättring. Och så stängde Elin av mobilen.
Jonas kom på kvällen. Elin öppnade inte ens dörren helt. Samtalet hölls över tröskeln. Jonas frågade inte hur Elin kände, eller varför hon gick. Han tog inte upp henne eller sonen. Det enda han undrade var hur han skulle klara sig nu.
Jag tycker du ska hyra en undersköterska, det är ändå proffsigt, sa Elin lugnt. Och förresten, jag kommer begära skilsmässa. Jag vill inte längre vara en packåsna. Hej då.
Jonas gick därifrån tomhänt. Elin startade senare mobilen igen, arbetskontakter kunde ju höra av sig.
Britt-Marie ringde, bad henne komma tillbaka, bad om ursäkt, men i tonfallet fanns ändå ett visst överläge som om det egentligen bara var att glömma det hela och återgå till de vanliga sysslorna.
Elin förklarade att hon inte var skyldig någon något. Britt-Marie har en son och ett barnbarn. Nu fick de ta ansvar. Svärmor la bara på luren.
De skilde sig.
Så blev Elin plötsligt ensamstående. Men det visade sig att inget egentligen förändrades. Hon gjorde som tidigare allt själv, men nu med färre krav från andra. För det tackade hon livet. Hon insåg nu tydligt hur hennes “nära och kära” egentligen brydde sig.
Britt-Marie återhämtade sig. En kunnig undersköterska anställdes det hade Jonas faktiskt lyckats fixa genom att skaffa extrajobb (tänk att det var möjligt, log Elin för sig själv när Lina berättade). Innan dess hade faktiskt Lina hjälpt till hemma. Det visade sig att hon kunde mer än man trott. Allt föll till rätta.
“Det var till allas bästa”, tänkte Elin och designade ännu ett projekt vid datorn. “Att jag slutade ta ansvar för alla utom mig själv. Det var till MIN och deras fördel. I fortsättningen ska jag komma ihåg att sätta gränser för andras och min skull.”
Livet lär oss ibland att den som bär hela bördan till sist måste släppa taget för att både själv och andra ska växa.
