Min fru och jag har varit tillsammans i tolv år inte så illa, eller hur? I början var allt som en dans på Stockholms gator; jag jobbade, hon skötte hemmet och som ur en magisk dröm fick jag två underbara barn en dotter och en son, båda med ansikten lika bleka som snöfall över Gamla stan.
Nyligen blev jag befordrad på jobbet och hushållets inkomst steg som vårsolen över Vänern. Man kunde tro att allt blev lyckligt, som i Astrid Lindgrens sagor. Men stormen dök upp från ett håll jag aldrig sett. Min fru blev plötsligt helt besatt av såpor på TV4. Det är märkligt hon ser allt, från svenska kriminalserier till konstiga turkiska kärlekshistorier och till och med japanska dorama, ett ord jag nyligen hört för första gången, nästan som om det viskats till mig i drömmen.
Jag hade kanske inte brytt mig om det bara var ett sätt för henne att slappna av. Men gradvis blev serierna hennes hela värld. Hon slutade nästan helt att städa eller laga mat. Sade jag någonting om det, sa hon bara att vi kunde beställa hem färdigmat, om vi har råd. Ja, visst, men kan ungarna verkligen äta köpta köttbullar varje dag?
Dessutom har hon själv blivit större, liksom suddigare i konturerna, som någon man ser genom dimman över Mälaren, eftersom hon bara sitter framför TVn och småäter hela tiden. Jag försökte få henne att göra något annat, föreslog att vi skulle börja på Friskis & Svettis eller simma tillsammans på Eriksdalsbadet. Men svaret var alltid: Jag är trött. På vad, undrar jag?
En gång bestämde jag mig för att försöka skämmas. Jag anlitade en städerska Kristina från Sundsvall som städade hela lägenheten skinande ren. Då tyckte min fru att nu finns det absolut ingen anledning för henne att göra något i hemmet överhuvudtaget. Till och med barnen hinner hon knappt med tiden rinner bort i hennes TV-värld, där såpakaraktärer gifter sig, dör och återuppstår som om själva tiden hade vikt sig.
Jag vet inte hur jag ska nå fram till min fru. Från att ha varit en sprudlande och spännande kvinna, som jag en gång älskade bland björkar på midsommarnatten, har hon blivit som en dammig fjärrkontroll vars enda knapp är nästa avsnitt. Ofta måste jag själva rusa hem från jobbet, slänga in tvätt i maskinen eller hjälpa barnen med läxorna medan doften av micrade köttbullar svävar i luften som en konstig dröm.
Min svärmor Birgitta från Uppsala håller stenhårt på min fru. Hon brukade inte tycka att jag dög åt hennes dotter. Nu står jag utan stöd, famlar i ett skuggspel av blåbärssoppa och slask. Tankarna på skilsmässa fladdrar genom huvudet likt de svarta fåglarna över Riddarfjärden. Jag tycker synd om barnen, de lider mest, gungande mellan TVn och mammas fjärran leende. Jag vet inte vad jag ska göra längre, eller om det ens finns en bro tillbaka till verkligheten genom dessa märkliga, drömlika skuggor.
