Min man hade en mormor. Varje sommar tillbringade han hos henne, ute på landet i Västergötland. Det verkade aldrig besvära henne hon tog emot honom med öppna armar, varje gång. På den tiden drev hon egen verksamhet. Hon organiserade allt själv, sålde medicinalväxter och torkade örter till apotek runtom i trakten. Min man har aldrig riktigt vetat hur hon fick allt att gå ihop, men han minns att hon med dåtidens mått mätt tjänade riktigt gott om pengar. Hon hade en unik personlighet, mormor. Hon älskade min man, sparade aldrig in på maten, men att ge honom pengar till glass eller nöjen det fick det aldrig bli tal om. Alla trodde hela tiden att hon sparade till något stort.
Mormor hade flera stora garderober hemma, fyllda med små fack och lås på varje dörr. Min man var ofta nyfiken som barn, men mormor svarade alltid att allt där inne var till affären. Tiderna förändrades, och efter hand blev det många fler som sålde örter konkurrensen blev för tuff för henne. Då började hon istället arbeta som en slags självlärd helare i bygden. Hon tog aldrig emot pengar, men de som kom till henne var ofta välbärgade och körde ända från Göteborg. Vi brukade hälsa på henne när hon fortfarande levde, och vi såg hur hon levde så oerhört enkelt kläderna var slitna, hennes måltider spartanska. Vi hade alltid med oss mat hemifrån, men hon tog nästan aldrig emot. Hon sa att vi inte skulle skämma bort henne, hon var van vid sitt liv.
När mormor gick bort ärvde min man hennes gård. När vi kom dit för att ordna upp allt, hittade vi massor av matvaror i skafferiet men allt var för gammalt, förpackningarna dammiga. Det visade sig att tacksamma besökare hade lämnat mat, men mormor hade inte ätit något av det. Den verkliga överraskningen väntade dock när vi till sist öppnade hennes garderober. Där inne fanns högar av exklusiva varor från 90-talet det såg ut som ett litet museum av sällsynta pryttlar. Allt i oerhörda mängder. Varför hade hon bundit pengarna i saker som obönhörligen tappar sitt värde? Jag förstår fortfarande inte den kvinnanLängst in i ett av de nedersta facken låg en liten, sliten anteckningsbok. Sidorna var fyllda av hennes täta, sneda handstil. Mormor hade noga antecknat gåvorna hon fått, tacksamma ord, små historier från dem hon hjälpt. Men på var och varannan sida fanns också listor med namn under rubriken: Väntar på återseende.
Vi satt länge på golvet i hennes gamla sovrum, tysta, medan eftermiddagssolen flöt över dammet i rummet. Där och då förstod vi hennes rikedom låg aldrig i alla de där sakerna, inte i pengar. Hon sparade inte för sin egen skull; hon sparade på människors förtroende, på kärlek, och på minnen av dem hon hjälpt. Det var därför hon trivdes med sitt liv, även när det såg fattigt ut för andra.
När vi stängde garderoben och såg ut över gården, kändes det som om mormor fortfarande var närvarande. Allt hon samlat på fanns egentligen kvar hos oss, liksom hos alla de andra i historierna vi berättade och i värmen vi mindes. Det var hennes verkliga arv. Och där, mitt bland dammiga burkar och glömda pryttlar, kände vi: allting var precis som det skulle.
