Valet
“Jaha, så Erik var tydligen gift på riktigt” suckade Majken där hon satt på en parkbänk i Kungsträdgården, och höll hårt i remissen till kliniken som hon hade i jackfickan.
De andra tjejerna i studentkorridoren var alltid avundsjuka på henne när de såg henne med den stiligaste killen på universitetet mörk, välrakad och med så där typiskt nordiskt blå ögon. De tyckte hon dragit vinstlotten med en så galant kavaljer. Men det fanns verkligen ingenting att avundas, insåg Majken nu.
Det gick fortfarande kallt genom kroppen när hon mindes deras första och sista möte med Eriks fru. Helen hade väntat på Majken utanför entrén till sin arbetsplats, Scaniafabriken i Södertälje, för att reda ut hur saker egentligen låg till.
Jaså, hej! Du är nog Majken, va? började hon.
Och du är? Majken ryggade tillbaka inför den långa, smala kvinnan med askblont hår och genomträngande blick.
Jag heter Helen. Jag är Erik Anderssons fru.
Vad?
Du hörde mig.
Ytterligare en i raden, mumlade Helen och såg henne uppifrån och ner. Tror du ni någonsin tar slut, ni lyckojägare? Ni som jagar andras lycka.
Vem tror du att du är egentligen? ilsknade Majken till.
Du, sa Helen och tog henne bestämt men vänligt om armen, det är du som beter dig illa. Jag är hans lagvigda fru. Jag har sett er tillsammans. Och här står du nu och spelar oskyldig. Om du hade något samvete skulle du be om ursäkt och försvinna av skam. Men sånt gäller väl inte för såna som du.
Helen blickade kallt på henne. Vet du hur många det varit före dig? Det räcker inte med fingrar och tår för att räkna. Du är bara ännu ett litet äventyr för honom. Han glömmer dig snart. Så försök inte förstöra mer för oss.
Och förresten, vi har två döttrar vill du se familjebilden? Helen tog fram sin mobil och visade ett foto från Österlen, taget för bara två månader sen. Här, bevis på riktig kärlek. Så har du inget att säga?
Vad vill du av mig? Ta det med Erik istället, snäste Majken.
Det tänker jag göra, var lugn. Han började nyss här på fabriken, har fått hyfsad lön och så dyker du upp Så snälla, ge dig. Han kommer aldrig skilja sig. Hur gammal är du? Trettio?
Tjugofem, svarade Majken med ilska.
Desto bättre. Du hinner gifta dig på riktigt och få egna barn. Låt bli Erik, snälla.
Majken lyssnade inte längre. Hon gick vacklande bort från det som nyss varit hennes rosaskimrande drömvärld, nu spräckt av den legitimt arga frun alla förhoppningar kändes plötsligt hopplöst borta.
Majken mumlade “Förrädare” och svalde gråten, ville inte visa sig svag inför folk på gatan, inte bjuda in till rykten på jobbet.
Samma kväll dök Erik upp hos henne med blommor. Med gråten i halsen kastade hon ut honom, oavsett hans försäkringar om evig kärlek och löften om skilsmässa för Helen och han var, enligt honom, ändå bara som främlingar nu.
Två veckor gick där Majken försökte samla sig. Erik hörde inte av sig mer vid deras få möten på fabriken låtsades han inte känna henne.
Och som om det inte räckte den där morgonillamåendet och yrseln, som hon trodde var stress, gick inte över. Snart stod det klart hennes och Eriks naiva, passionerade kärlek hade redan gett följder.
Sex veckor. Det lät som en dom.
Majken ville inte bli ensamstående mamma. Paniken kom krypande. Hon kände på sig att kollegorna redan visste och dömde henne i tysthet så lätt det var att bli lurad av en man, en som hon egentligen inte alls känt.
Erik hade aldrig berättat sanningen. Vad skulle hon gjort begärt legitimation vid första dejten? Inget vigselring fanns på hans finger, men det gör det ju inte alltid. Att han ville hålla deras relation hemlig på jobbet, borde väl ändå varit en varningsklocka.
Att hon inte visste, gjorde det knappast lättare nu. Ryktet om Helens konfrontation viskades redan runt bland kollegorna.
Jag är gravid, sa Majken till Erik en lunchrast i ren desperation.
Jag ger dig pengar. Bara du fixar det, väste han tillbaka.
Dagen efter hade Erik slutat på fabriken och försvann, för gott.
Majken förstod att hon måste fatta ett beslut snabbt. Trots all oro och läkars råd tog hon ut remissen till kliniken.
Så där satt hon nu på bänken, knugglade pappret, rädd att släppa taget.
Har ni bråttom? sa en man i kostym och med en bukett mörkröda astrar när han slog sig ner bredvid Majken.
Va? tittade hon trött på främlingen.
Ditt armbandsur går nog lite för fort, sa han med ett leende.
Ja, det brukar alltid gå tio minuter före. Jag ställer om det hela tiden, men ändå stressar det mig, mumlade hon och vände sig bort.
Vilket väder vi har i dag! Rena brittsommaren, eller hur? Min mamma älskar såna här dagar. Säger att det var en sån dag hon gjorde sitt livs bästa val, och ångrar inte en sekund, babblade den okände pojken. Vet du, min mamma är fantastisk. Jag är henne så tacksam.
Och din pappa? frågade Majken utan att tänka.
Han pratar mamma aldrig om och jag frågar inte heller, jag ser ju att det inte är roligt.
Jag är på väg hem från en intervju, kan du tänka dig de valde mig framför nio andra till ett riktigt bra jobb. Fast jag knappt har någon erfarenhet alls. Det är mamma som gett mig modet att våga. Jag vet redan vad jag ska göra med första lönen köpa en resa till havet för henne. Hon har aldrig sett havet.
Har du? frågade han.
Nej, svarade Majken och fastnade med blicken på hans mörkröda slips.
Han log så det lyste om honom och klappade stolt på slipsen.
Mamma gav mig den. Det är därför jag har den! Förlåt om jag pratar för mycket men ni ser så sorgsen ut att jag ville försöka glädja upp er lite. Har jag tröttat ut er?
Majken skakade på huvudet det där babblet lät inte illa, tvärtom, han lyckades få bort de mörkaste tankarna ur hennes huvud. Hans beundran för sin mamma gjorde henne genuint rörd.
Vilken trofast kärlek, tänkte hon och såg på honom med nyfiket intresse. Tänk om jag får en sån son!
Nu måste jag hem, mamma väntar och är nog orolig snart. Ni får inte stressa! ropade han glatt på väg därifrån.
Hur menar du?
Det var till ditt armbandsur! skrattade han.
Majken log tillbaka.
Efter en stund försvann pojken ur sikte. Majken tog remissen, som nyss klamrat sig till hennes hand, och rev den i små bitar.
Sen satt hon kvar, som förtrollad, och andades in den höstklara luften. Allting kändes plötsligt lättare efter mötet med den där främmande, men samtidigt så bekanta, pratkvarnen.
Livskraften återvände. Hon var inte ensam. Den kvinnan hade ensam uppfostrat en fantastisk son beklagligt nog hann Majken aldrig fråga om hans namn, men det spelade ingen roll.
Valet var gjort.
***
Tjugotre år senare
Mamma, jag kommer för sent! Stellan stod framför spegeln medan Majken knöt en mörkröd slips som hon köpt till honom dagen innan inför hans stora arbetsintervju.
Kanske vi ska hoppa över den ändå?
Nej, den är för tur! Du kommer fixa det, det tror jag verkligen på. Du har det som krävs, sa Majken och rättade till slipsen. Nu ser du perfekt ut!
Jag är nervös, tänk om de inte vill ha mig?
Det där jobbet är ditt, vänta bara. Svara bara ärligt, och glöm inte att le. Du är min stjärna!
Tack, mamma. svarade Stellan, kysste henne på kinden och rusade ut.
Majken stod kvar i fönstret och såg honom gå med raska kliv mot bussen hennes ögonsten, hela hennes värld.
Plötsligt sköljde en känsla över henne Var det som att hon sett allt detta förut?
Den där unga killen med de röda astrarna i parken, för över tjugo år sedan.
Nu såg hon det så tydligt. Stellan påminde om honom i allt samma öppna blick, samma energi.
Och hela händelsen, som hon nästan glömt, blommade upp.
Hur kunde det vara möjligt? Var det då ödet faktiskt visade henne det liv och den son hon annars hade gått miste om riktade in henne på rätt stig?
Varför lärde hon aldrig känna honom? De var ju nästan jämnåriga, men hon visste inte ens vad hans mamma hette.
Fast nu spelade det ingen roll
Allt blev fantastiskt till slut.
Stellan kom hem på kvällen med en gigantisk bukett djuprosa astrar som matchade hans slips och berättade att han fått jobbet.
Han lovade Majken en resa till havet för hon hade fortfarande aldrig sett det.
Det var hans tur att ta hand om sin mamma. För hennes skull skulle han kunna flytta berg och vända floder, precis som han alltid sagt som liten.
Vad de än fått kämpa med genom åren när hon krupit ihop bredvid hans doftande pojkhår och känt lugnet så hade de alltid klarat det, aldrig gått under.
Majken ångrade aldrig sitt val. Aldrig någonsin.
Det blev som det skulle och så får det förbli.
Jag har lärt mig att ibland måste man våga välja det som känns rätt i hjärtat, även när man är rädd. Min son blev mitt livs bästa beslut.
