För ett halvt år sedan drabbades vår familj av en stor sorg: min pappa gick bort. Och just efter dessa sex månader kom min pappas bror, farbror Lars, på besök. Han hälsade på oss ytterst sällan. Han och pappa hade inte mycket kontakt heller. De bråkade aldrig, men kom heller aldrig överens riktigt. Det var alltid en kyla mellan dem. Var och en levde sitt eget liv.
Hur gick resan? frågade jag. Och varför säger du du? Jag är ju din favoritfarbror! skojade farbror Lars, med ett leende som om han verkligen trodde att han var min favorit.
Farbror Lars hade inte sagt att han skulle komma, och vi hade inte förberett oss på något sätt. Vi hade inte ens pratat med honom sedan pappas begravning. Han hade inte ens ringt. Och nu dök han plötsligt upp.
När vi satt vid köksbordet med kaffekopparna frågade farbror: Hur ska vi dela arvet? Vi tre, eller? Finns det någon annan? Vadå arv? frågade mamma, när hon chockat kom till sans.
Det fanns faktiskt ett arv. Vi hade en fin lägenhet, ett stort vackert hus ute på landet och två bilar. Mamma försökte övertala mig att sälja huset och köpa en lägenhet inne i Stockholm där jag studerade, men vi hade bestämt oss för att inte hasta fram något.
Vaddå för arv? Allt min bror lämnat efter sig! svarade farbror Lars. Om det inte varit för Anna och mig hade du fått allt själv. Men nu får du ingenting! Men jag är ju bror! Jag har rätt till arvet! Nej, det har du inte! Lagen står på vår sida! Och om man ser till samvetet då?
Farbror Lars är smart, han visste mycket väl att lagen inte gav honom någon rätt till arvet, så nu försökte han spela på vårt samvete. Men vi såg ingen mening i det han sa. Pappa och Lars hade aldrig varit nära, så det fanns ingen anledning att dela pappas egendom.
När pappa blev sjuk sa han direkt att allt vi har bara skulle gå till mig och mamma. Ingen annan. Han ville inte att någon annan skulle få del av det.
Och om vi ser till samvetet, Lars, så får du heller ingenting. Du vet det mycket väl! Du har aldrig varit nära din bror! Så är det! Det låter som en dålig film: mannen gifter sig och hans fru får allt. Föräldrar, bröder, systrar, syskonbarn får inget alls!
Farbror Lars började ge oss dåligt samvete. Han ville övertala oss att dela arvet på tre. Hej då. Vi tänker inte diskutera detta mer! sa mamma bestämt.
När farbror Lars åkte hem, låste mamma och jag landet och gick till vår lägenhet i staden. Vi kände pappas bror väl och visste att han inte skulle ge sig så lätt vi skulle behöva möta honom i tingsrätten. Det gällde ändå mycket pengar: en tredjedel av ett lyxigt hus, en tredjedel av en fin lägenhet i stadens centrum, och en tredjedel av två bilar. Det är en rejäl summa i svenska kronor.
Det var precis det farbror Lars tänkte, och mycket riktigt stämde han oss. Han hoppas vinna, men lagen står på vår sida. Jag undrar vad det egentligen är han hoppas på?
Ibland försöker människor ta genvägar när de har förlorat något viktigt men rättvisa grundar sig inte bara på känslor eller släktband, utan på verkliga handlingar och samvete. Man lär sig att det är viktigt att stå upp för det som är rätt, även när det känns svårt och någon försöker pressa en med falsk skuld.
