Elsa växer upp som föräldralös trots att båda hennes föräldrar lever. Sin mamma har Elsa bara sett på bilder och via videosamtal, medan hennes pappa bor grannen intill ändå har han aldrig varit inblandad i hennes uppväxt.
Ibland känns det för Elsa som om hennes pappa är rädd att ens se åt hennes håll, ifall hon skulle fråga honom om något.
Tidigare var Elsa arg på sin mamma, som i jakten på sitt eget lyckliga liv glömde bort sin dotter, men med tiden har hon börjat förstå henne.
Det är nog inte lätt att stå ensam med ett barn när man är sexton, särskilt när barnets pappa är dess klasskamrat och granne.
Som tur var vågade mamman föda Elsa hon hade kunnat välja annorlunda. Och fast hon lämnade Elsa som spädbarn hos sina egna föräldrar, känner Elsa en enorm tacksamhet, eftersom hon inte vet hur livet hade varit om hon vuxit upp med en mamma som aldrig riktigt haft några moderskänslor.
Elsas barndom är ändå fin, fylld av kärlek och omsorg.
Morfar och mormor älskar henne innerligt, och ibland skickar mamman modemode och leksaker från Stockholm.
När mamma, Anna-Lena, gifter sig med en dansk, flödar paketen och Swish-överföringarna ännu mer.
Ibland undrar Elsa om mamman försöker gottgöra allt ursprungligt frånvaro.
På artonårsdagen skickar Anna-Lena till och med pengar så att morfar kan köpa en lägenhet åt Elsa i Malmö.
Nu har Elsa vuxit upp, universitet väntar och det känns tryggt att ha en egen bostad och slippa studentrum.
Steg för steg försöker Anna-Lena visa Elsa att allt hon gör är för hennes skull.
Till mormors och morfars förvåning hyser Elsa inget agg mot sin mamma, men någon direkt värme känner hon heller inte för henne.
När Anna-Lena någon gång kommer hem tror folk att hon och Elsa är systrar så lika är de. Och Anna-Lena tar så väl hand om sig själv att ingen gissar att hon är trettiofyra.
Jaha Elsa, ska du inte följa med mig nu ändå?
Nej, jag måste plugga.
Ja ja, du är så klok Här är mitt nya nummer. Behöver du pengar eller nåt, ring när som helst.
Tack, mamma. Du har gett mig så mycket redan, och pengar har jag så det räcker länge.
Elsa märker inte hur Anna-Lena rynkar sig lite vid ordet mamma.
Hon är fortfarande inte redo för mamma-rollen; till sin danske man har hon sagt att hon stöttar sina föräldrar och lillasyster, men om vuxen dotter i Sverige nämner hon aldrig.
Hon kanske älskar Elsa, men på ett annat sätt som en släkting eller bekant.
Men när hennes danske make lämnar henne för en landskvinna, är Elsa den första Anna-Lena besöker.
Elsa, går det bra att jag bor hos dig ett tag?
Självklart. Jag planerar ändå att flytta till Erik snart efter bröllopet.
Bröllop? Är det inte lite tidigt? Du fyllde ju tjugo nyss.
Tidigt???
Elsa vill nästan säga du fick ju mig som sextonåring, men avstår. Hon vill inte vara hård, eller dra upp gamla saker, och känner att hon själv är vuxen nog att fatta egna beslut.
Elsa jämför ofta Eriks föräldrar med sin mamma. Medan de tagit emot henne varmt, har Anna-Lena aldrig ens frågat vem Elsa ska gifta sig med.
Jag kommer till bröllopet, men nu måste jag vila. Jag drar till Grekland en stund.
Åh, Grekland Det måste vara så vackert där Erik är ibland där med jobbet, faktiskt reste dit igår för möten
Det återstår bara några dagar till bröllopet. Elsa är slutkörd av all planering inför den stora dagen.
Erik dröjer kvar i Grekland, och mamman har inte heller hört av sig sedan hon reste. Elsa vet inte vad hon ska tro.
Men hon vet att Erik kommer att bli glad när han får veta att han snart ska bli pappa!
De planerade inga barn före bröllopet, men nu är de ju ändå snart gifta så ingen ska kunna tro att det är något tvångsäktenskap.
Äntligen! Jag började tro att du förälskade dig i en grekiska och struntade i mig.
Nej älskling, det vet du väl du är den enda för mig.
Fast han ljuger. För han har haft ett förhållande vid sidan av
Det blir en chock när en kvinna plötsligt dyker upp.
Hemligheter? Jag väntar barn med Erik han sa att han skulle berätta det!
Vad sa du? Du är gravid med MIN man? Är det ett sjukt skämt?
Ser jag ut som någon som skämtar? Vi träffades i Grekland och hade några heta nätter och sen här mitt under ert bröllop Erik, säg själv, hur bra vi hade det!
Gå! Gå båda två! Jag vill aldrig se er mer!
Elsa, förlåt. Det där var ett misstag!
Nej Erik, misstaget var att gifta sig med en som kan svika så!
Elsa ansöker om skilsmässa. Hon förlåter honom aldrig. Kontakten med mamma avbryts helt.
Hon flyttar hem till morföräldrarna i den lilla byn och väntar sitt barn i lugn och ro.
Om mamma och exmake hör hon inget mer, och vill heller inte veta.
Men en månad efter sonens födsel får hon samtal från BB i Malmö:
Är det Elsa Karlsson, dotter till Anna-Lena Karlsson?
Ja, vad har hänt?
Din mamma gick bort i barnsäng, beklagar. Hon födde en flicka. Vill du ta hand om barnet eller ska vi placera henne på barnhem?
Jag Ja, jag kommer!
Elsa tar hand om flickan. Hon kan omöjligt göra något annat.
Erik hade aldrig tagit barnet ändå. Han menar fortfarande att all skuld ligger hos Anna-Lena.
Men Elsa tycker båda bar sig illa åt, och barnen ska aldrig behöva lida för föräldrarnas synder.
Barn är en lycka hennes lycka. Och lycka kan man aldrig ha för mycket avNätterna blir långa och ibland otäckt ensamma när Elsa sitter i morföräldrarnas kök, med sin späda son på bröstet och den lilla systern i famnen. Hon tänker på Anna-Lena, vars närvaro varit så flyktig, men vars liv ändå smugit sig in i Elsas öde på märkliga vägar. Ett slags ömhet kryper fram i hjärtat kanske är det först nu hon verkligen förstår vad ensamhet kan göra.
En natt står Elsa vid spjälsängen och vaggar systern. Gråten bubblar, men är stilla, nästan tacksam. En pytteliten hand griper tag om Elsas pekfinger. Det rummet fylls av något större än ilska och sorg något ingen vuxen någonsin gett henne, men som hon nu själv ger vidare: villkorslös kärlek.
När våren kommer, ler Elsa mot en framtid hon aldrig sett förut. Hon planterar penséer under köksfönstret. Morfar sitter i verandan och sjunger visor för barnen, medan mormor nynnar och vispar pannkakssmet. Det är ingen saga, men det är deras liv trasigt och skimrande samtidigt.
Och i Elsas famn spirar en ny styrka. Från allt som gick sönder växte något vackrare fram hon blev den mamma hon själv saknat, och när vinden susar över skogarna om kvällarna, lovar hon att hennes barn aldrig ska känna sig bortglömda.
Kanske var det meningen hela tiden. Vissa band är osynliga, men håller ändå fast oss i livet så länge vi vågar ta emot dem.
