En gång bestämmer sig en gammal kvinna för att göra en god gärning. Hon samlar ihop alla saker i sitt hem som hon inte längre behöver, sådant som bara ligger och tar plats och skaver i sinnet. Bland dem finns vackra blusar, klänningar, hattar, kjolar allt möjligt som bara fyller garderoben i onödan. Hon tänker: Jag bär allt till kyrkan, ifall någon som verkligen behöver det kan få nytta av det. Kanske hemlösa eller invandrare tar dem.
Hon packar allt noggrant i en påse och ställer den i ett hörn. Hon tänker att hon går iväg med det i morgon och går och lägger sig.
Sedan, tro det eller ej, får hon en väldigt märklig dröm.
Det känns som om hennes själ svävar ovanför kroppen och från ovan ser hon allt som händer. Rummet är badande i ljus, även om hon fortfarande befinner sig i sin egen lägenhet. Och hennes själ känns märkligt lycklig.
Mitt i rummet står hon själv, med påsen i händerna, den som hon så noga packat och tänkte ta till kyrkan. Framför henne står en liten flicka.
Vad har du i påsen, farmor?
Kvinnan ler mjukt och svarar:
Jag har samlat ihop lite saker jag inte behöver längre. De bara samlar damm här hos mig. Jag vill ge dem till någon som verkligen behöver dem. Imorgon tar jag dem till kyrkan.
Du är så snäll. Men påsen ser ju rätt smutsig ut. Kan du inte tvätta den först innan du ger bort den?
Jo, det kan jag göra.
Bara du inte glömmer, sa flickan med ett leende, och försvann.
Då vaknar den gamla kvinnan. Hon sätter sig käpprak upp i sängen, försöker minnas vad hon drömde. En skyddsängel? Eller nåt liknande?
Hon ser på påsen i hörnet, tar fram den och börjar packa ur allt. Om den ska tvättas så får den bli det.
Det låter säkert tokigt. Kanske var hon bara vidskeplig, tänker ni. Men jag tänker tvärtom. Jag brukade själv inte tro på sånt här tills det som nu inträffar.
En pojke föds i en familj i Göteborg. Inte det första barnet, utan deras andra. Föräldrarna vill fira och bjuda hem släkt och vänner.
Det är fullt av gäster. Alla gratulerar, beundrar och ger presenter. Men det blir inga kramar eller komplimanger om hur söt eller fin pojken är trots att han verkligen är bedårande! Föräldrarna är lite vidskepliga. De förbjuder gästerna att säga något gott om sonens utseende. Det kan föra otur med sig, säger de. Folk lyder förstås värdparet. Istället börjar de halvt på skämt säga fula saker om barnet.
Vilket fult barn. Herregud. Riktigt ful är han. Jag vill inte ens titta på honom.
Alla sa ungefär samma sak och viftade bort barnet med handen. Föräldrarna drog en lättnadens suck och gick gemensamt till vardagsrummet.
Pojkens storebror hörde allt detta. Han såg hur de vuxna dissade lillebror. Och han tänker: om han är så hemsk, varför måste han då vara här?
Han funderar inte länge. Han tar brodern i famnen och rusar rakt ut till balkongen. Kastar en blick omkring sig och släpper lillebror rakt ned, precis som han brukade göra med sina gamla leksaker.
När jag hörde den här delen stannade mitt hjärta. Det kunde ha slutat i en tragedi, om inte högre makter ingripit.
Just då hänger vår gamla kvinna, som nyss tvättat sin påse, ut den på snöret utanför fönstret till tork. Hon bor en våning under.
Samtidigt faller barnet från balkongen, och slinker rakt ner i påsen som hänger där på tork.
När föräldrarna till slut undrar varför det är så tyst, är det redan för sent. Ingen lillebror i rummet. Storebror står kvar på balkongen. När de frågar, svarar han:
Han var ju ändå ful och ingen ville ha honom, så jag slängde bort honom.
Mammas hjärta stannar nästan. Pappan rusar ner. Men, tack och lov, med pojken är allt väl han landade oskadd i den gamla kvinnans nytvättade tygpåse.
Vilken lycka! gråter föräldrarna och håller barnet i famnen.
Och vem tackade de? Tror du det var Gud? Självfallet tackade de kvinnan, farmor från huset under. De nämnde inte Gud, utom kvinnan själv. Hon visste att sådan lycka inte bara händer av en slump. Hon tänkte att hon aldrig skulle ha tvättat påsen, om det inte varit för ängeln i hennes dröm.
Folk säger att det bara var tur. Men varför skickar ingen något tack till Gud?
Jag har funderat på det länge. Alla har nog sina egna svar. Men jag tror inte på slumpen. Mina tack går endast till Gud. För hur kan mirakel ske utan honom?
