En gång bestämde sig en gammal kvinna vid namn Ingrid Olsson för att göra något gott. Hon samlade ihop allt som låg och skräpade i lägenheten på Södermalm: blusar, klänningar, hattar, kjolar allt som tog plats och bara samlade damm. Ingrid tänkte: jag bär det här till Svenska kyrkan, ifall någon behöver det. Kanske kan hemlösa eller nyanlända ta det.
Hon packade allt prydligt i en sliten blå ICA-kasse och ställde den i hallen. Hon bestämde sig för att gå till kyrkan imorgon och gick och lade sig.
Men då hände något märkligt, nästan magiskt. Ingrid drömde en så underlig dröm.
Det var som om hennes själ lyfte ur kroppen och såg allt ovanifrån. Allt var så ljust, nästan som om solen lyste rakt igenom väggarna i hennes lilla lägenhet. Hennes själ fylldes av en sällsam glädje.
Där stod hon själv i rummet, hållandes i den där gamla påsen som hon packat med omsorg inför morgondagens donation. Framför henne stod nu en liten flicka så svensk i sitt utseende, med ljusa flätor och blå ögon.
Vad har du i påsen? frågade flickan vänligt.
Ingrid log och svarade:
Jag har samlat ihop lite saker jag inte behöver längre. De tar bara plats. Jag vill ge dem till någon som verkligen behöver dem. Imorgon går jag till kyrkan med dem.
Du är så snäll, sa flickan. Men påsen ser så smutsig ut. Kan du inte tvätta den först, innan du ger bort den?
Jo då, självklart, svarade Ingrid.
Glöm bara inte, log flickan och försvann.
Ingrid vaknade med ett ryck. Hon satte sig spikrakt upp i sängen, drömmen snurrade i huvudet som en virvelvind. Hade hon mött en ängel?
Hon sneglade på den där blå ICA-kassen i hallen, tömde ut allt och bestämde sig för att tvätta den ordentligt.
Det låter kanske tokigt. Många skulle säga att Ingrid var vidskeplig, men jag säger emot. För sedan hände något jag fortfarande inte förstår.
I en lägenhet längre upp i huset, i Vasastan, föddes en pojke. Han var det andra barnet i familjen Jansson. Föräldrarna, båda troende men också lätt vidskepliga, ville fira med släkt och vänner.
Lägenheten fylldes av folk som kom med presenter, gratulationer och beundran. Men här fick ingen krama eller berömma pojken för mycket. Nej, föräldrarna trodde att för mycket beröm lockar otur över barnet.
Så gästerna började göra tvärtom. De såg lite snett på pojken och sa:
Så ful han är. Må Gud hjälpa honom. Han är så konstig, den där ungen.
En efter en fällde dessa ord. Alla nickade förstående och gick vidare till vardagsrummet för fika och samtal.
Men storebror, Anton, hörde allt. Han såg hur alla undvek babyn. Något svartnade för Antons blick. Om nu lillebror var så värdelös, vad skulle de med honom till?
Innan någon hann ana något, tog Anton babyn i famnen; gick ut på balkongen. Han såg sig om, sträckte ut händerna utanför räcket och släppte barnet, som om det var en gammal leksak han tröttnat på.
Alla som hör det här tappar andan, och jag lovar, tragedin var ett faktum om inte nåden ingripit.
Gud sände en skyddsängel. Just där, under balkongen, hade Ingrid hängt ut sin nytvättade blå ICA-kasse för att torka i vinden.
Samtidigt föll barnet som från himlen, rakt ner i Ingrids påse, som mirakulöst fångade honom.
Det dröjde länge innan mammans oroade intuition ledde dem till att leta efter den minsta. De rusade till balkongen och fann bara Anton där. Den nyfödde var spårlöst borta.
Vad har du gjort? skrek de.
Anton sa lugnt:
Han var ju ful och ingen ville ha honom, så jag gjorde mig av med honom.
Moderns hjärta stannade nästan av förskräckelse. Fadern rusade ut ur huset, runt hörnet till innergården och där, i den blå kassens trygga famn, låg babyn oskadd, stilla och förvånat blinkande mot de samlade grannarna.
Föräldrarna grät av glädje, kramade sitt barn och tackade… Ja, vem tror ni? Ingrid, förstås. Ingen nämnde Gud, bara Ingrid. Men Ingrid själv visste.
Hon visste att sådant här händer inte bara av en slump. Hade hon inte drömt om ängeln? Varför vill ingen förstå? Varför kallar alla sånt för tur och tillfälligheter?
Jag har funderat länge på det där. Vi svenskar vill gärna tro att vi har kontroll, att vi förtjänar vår lycka. Men ibland, ibland händer saker som ingen kan förklara. Jag säger bara så här: jag tror inte på tillfälligheter. Jag tackar Gud för dem. För vilka mirakel sker någonsin utan Hans välsignelse?
