Sex månader tidigare hade Ingrid blivit lämnad av sin make, och jag gjorde allt jag kunde för att stötta henne genom den svåra tiden. Men under den senaste månaden hade hon blivit avståndstagande, nästan ointresserad av att ha kontakt med mig. Oron gnagde i mig, så en mulen torsdag beslutade jag mig för att åka hem till henne i Sundbyberg och se hur hon egentligen mådde.
När jag kom in, möttes jag av en kylig och stel Ingrid. Hennes ögon var matta, kinderna insjunkna. Hon stod vid spisen och rörde stressat i en gryta som doftade dill och lax. Jag försökte lätta upp stämningen och sa: Det luktar fantastiskt här, Ingrid! Men hon svarade kort, och försvann snabbt bort igen, mumlande om att såsen höll på att brännas vid.
Jag satte mig i vardagsrummet och försökte ringa min man, Oskar. Han svarade och meddelade, för femte gången den veckan, att han skulle behöva jobba sent igen på advokatbyrån vid Hötorget. Det hade blivit hans nya vana. Ungefär samtidigt som Oskar började dra sig undan, hade också Ingrid slutat öppna sig för mig om vardagens små bekymmer, hennes tankar allt det där som tidigare höll oss samman.
Mitt i min oro, ringde Ingrids mobil som låg på soffbordet bredvid mig. På displayen lös namnet Oskar Eriksson min make. Tanigt omedvetet svarade jag. Oskars röst i luren var mjukare än jag hört den på länge: Älskade Ingrid, jag är snart framme. Saknar dig så mycket.
Allt blev blixtrande klart för mig min bästa väninna Ingrid hade ett förhållande med min man. Jag stängde samtalet och reste mig skakande. Av ilska, sorg och nästan av lättnad gick jag ut i den kalla aprilkvällen och drog ett djupt andetag. Skammen brände, men det kändes som om någon äntligen lyft tjugo kilo från mina axlar. Jag behövde inte bära Oskars oengagemang längre hans arbetslathet, hans usla lön, hans eviga krav på att det var jag som skulle stå för hyran och maten.
Några månader senare hörde jag att Oskar faktiskt flyttat in hos Ingrid. Jag höll mig undan och tittade nyfiket utifrån, nästan som ett socialt experiment. Men efter ett halvår sparkade Ingrid ut honom också. Han trodde kanske att jag skulle ta honom tillbaka, men nu var det min tur att få sista ordet. Jag ställde hans väska utanför porten och önskade honom ett riktigt svenskt lycka till.
Nu lever jag ensam med min katt Sigge i en etta på Söder och känner mig fri för första gången på åratal. Jag är inte längre tyngd av ett giftigt förhållande. Livet och min framtid är äntligen mitt eget.
