Idag insåg jag att något är feldet blev klart för mig när jag upptäckte att min fru inte längre säger jag älskar dig till mig. Jag vet inte när det slutade. Var det för en vecka sedan, eller en månad? Eller ännu tidigare? Jag minns bara att hon brukade säga det jämtnär vi sa hej då på morgonen, när vi lade på telefonen, innan vi somnade. Och jag svarade alltid: detsamma, haha, älskling, eller bara mm.
Jag är 34 år. Mitt liv består av jobb, hela dagarna. Jag går hemifrån tidigt, kommer hem sent och trött. Jag har alltid trott att det viktigaste och mest grundläggande för att vara en bra man är att göra sittbetala räkningar, handla mat på ICA, komma hem, aldrig vara otrogen. Jag kom hem, åt middag, duschade, satte mig och glodde på mobilen eller TV:n. Hon berättade om sin dag, och jag svarade kort: okej, ja, vi tar det sen, jag är trött. När hon sa jag älskar dig tog jag det aldrig som något särskilt. Det blev en vana, något självklart. Aldrig hade jag föreställt mig hur mycket jag skulle sakna att höra de orden.
Jag började uppfatta förändringen i små detaljer. Hon hör av sig mindre under dagen. Tidigare skickade hon sms: ta hand om dig, ha en fin dag, har du hunnit äta lunch?. Nu, inget. På kvällarna lägger hon sig med ryggen mot mig, stirrar in i sin mobil, söker inte min hand längre. Hon frågar inte hur jag mår. En dag kallade jag henne älskling, och hon svarade med mitt namn: Erik. Det kändes märkligt, som ett sting i bröstet.
En kväll vågade jag fråga henne:
Älskar du mig fortfarande?
Hon blev tyst. Hon såg inte på mig. Hon sa bara:
Jag vet inte… det känns inte likadant längre.
Det var som ett torrt slag. Jag frågade om det hade hänt något, om det fanns någon annan, om jag gjort något allvarligt fel. Hon sa att det inte fanns någon annan, hon var bara trött. Trött på att känna sig ensam, trots att jag är hemma. Trött på att prata utan att någon lyssnar. Trött på att säga jag älskar dig och inte få något tillbaka.
Den natten mindes jag alla gånger hon sagt jag älskar dig och jag bara mumlat detsamma utan att ens titta på henne, utan att ge henne en kram eller visa att jag bryr mig. Jag såg framför mig alla kvällar jag kom hem och fastnade i mobilen. Alla tillfällen då hon bett mig att gå ut, att göra något tillsammans, och jag hellre lagt mig på soffan. Jag trodde att kärlek mest var att försörja, se till att vi klarar oss ekonomiskt och med vardagenatt betala hyran i kronor, att hålla ordning. Men hon ville ha ord, tid och uppmärksamhet.
Sedan dess försöker jag ändra på mig. Jag säger jag älskar dig nu. Jag kramar henne. Jag smsar under dagen. Jag föreslår att vi går ut tillsammans. Men det känns inte likadant. Hon ser på mig som om hon inte vill hoppas igen. Ibland svarar hon tack när jag säger att jag älskar henne. Det gör mer ont än ett nej.
Vi bor fortfarande i samma lägenhet i Stockholm, sover i samma säng, men det känns som om vi lever parallella liv. Jag försöker släcka en brand där det knappt finns någon glöd kvar. Jag vet inte om jag är för sent ute, om hon redan har släppt mig. Det enda jag vet är att jag skulle ge allt för att få tillbaka tiden då hon sa jag älskar dig utan tvekan.
Vad skulle du råda mig?
