Jag insåg att något var fel den dagen jag märkte att min fru inte längre sa “jag älskar dig”. Jag vet inte exakt när det slutade. Om det var förra veckan, förra månaden eller ännu tidigare. Det enda jag vet är att hon brukade säga det hela tiden när vi sa hej då på morgonen, när vi lade på telefonen, innan vi somnade. Jag svarade alltid med “detsamma”, “aha”, eller “haha, älskling”.
Jag är 34 år. Jobbar hela dagen. Går hemifrån tidigt och kommer hem helt slut. Jag har alltid trott att det räcker att vara en bra make genom att göra det man måste betala räkningar, handla, stanna hemma, inte vara otrogen. Jag kom hem, åt, duschade, satte mig och scrollade mobilen eller glodde på tv:n. Hon berättade om sin dag, och jag svarade med ett “mm”, “ja”, “vi pratar senare”, “jag är trött”. När hon sa “jag älskar dig”, tog jag det aldrig som något speciellt. Det blev en rutin, en slags bakgrundsbrus. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag en dag skulle sakna att höra det.
Jag började märka förändringen i de små sakerna. Hon skrev inte längre till mig under dagen. Förr skickade hon alltid meddelanden: “ta hand om dig”, “ha en fin dag”, “har du ätit lunch?”. Nu ingenting. På kvällen låg hon i sängen, med ryggen mot mig och blicken i mobilen. Hon sökte inte längre min hand. Frågade inte hur jag mådde. En dag sa jag “älskling”, och hon svarade med mitt namn. Det gjorde ont, som ett slag.
En kväll samlade jag mod och frågade henne:
Älskar du mig fortfarande?
Hon var tyst en stund. Tittade inte ens på mig. Till slut sa hon bara:
Jag vet inte det känns inte likadant längre.
Det slog mig hårt. Jag frågade om något hänt, om det fanns någon annan, om jag hade gjort något allvarligt. Hon sa att det inte handlade om någon annan. Hon var bara trött. Trött på att känna sig ensam, fast vi var två. Trött på att prata utan att någon lyssnar. Trött på att säga “jag älskar dig” och aldrig få det tillbaka.
Den natten mindes jag alla gånger hon sagt att hon älskar mig, och jag svarat slentrianmässigt. Utan att ens titta på henne. Utan att krama henne. Utan att ge henne någon uppmärksamhet. Jag mindes alla kvällar jag kom hem, fast i mobilen, och henne som bad mig göra något ihop, gå ut, hitta på något och jag valde soffan istället. Jag har alltid trott att kärleken visas genom att försörja, göra rätt för sig. Men hon behövde ord, tid, närhet.
Sedan dess försöker jag ändra mig. Nu säger jag “jag älskar dig”. Jag kramar henne. Skriver till henne. Föreslår att vi gör saker ihop. Men det är inte samma sak. Hon tittar på mig som om hon är rädd att hoppas igen. Ibland svarar hon “tack” när jag säger att jag älskar henne. Det gör mer ont än om hon sagt “nej”.
Vi bor i samma hus, ligger i samma säng, men det är annorlunda. Det känns som att jag försöker släcka en brand som redan brunnit ut och bara lämnar aska. Jag vet inte om det är för sent. Om hon redan har glömt mig. Jag vet bara att jag skulle ge allt för att komma tillbaka till den tiden när hon sa “jag älskar dig” utan att tveka.
Vad skulle du ge mig för råd?
