DU BEHÖVER BARA ROPA
“Jag förklarar er nu som man och hustru!” utbrister den allvarliga kvinnan på Skatteverket, men plötsligt får hon något i halsen och börjar hosta kraftigt.
Ja, det där bådar knappast gott, säger min mamma, och hennes kommentar känns helt malplacerad.
Små sorl och viskningar hörs bland släkt och vänner. Jag och Lova, brudgum och brud, ser skräckslagna på varandra. Vi är båda bara arton. I grunden barn. Det blev ett hastigt bröllop, då Lova gifte sig med en bonus. Om två månader väntar vi vårt oplanerade barn. Vi fick hyra bröllopsklänningen med kort varsel, skor lånade Lova av sin bästa väninna. Lustigt nog, flera år senare får jag en kort affär med samma väninna.
Men nu är vi unga och lyckliga.
En dag promenerar jag och Lova längs en allé. Jag håller försiktigt min nyblivna fru runt midjan. Plötsligt närmar sig en okänd man och säger tyst till mig: Håll ordentligt om din tjej, annars blir du av med henne…
Han slänger ur sig frasen och går vidare. Vi skrattar och glömmer den oväntade varningen. Livet ligger framför oss vem skulle kunna skilja oss åt? Försök bara…
Min kompis, som var min bestman på bröllopet, läxar upp mig:
Erik, kunde du inte välja en bättre fru? Det finns ju så många fina tjejer!
Jag svarar avfärdande:
De väntar väl på dig, Rickard…
Och visst, de väntade. Rickard gifte sig fyra gånger, alltid med begåvade och vackra kvinnor.
Sen kom vår dotter Vera till världen.
Därefter gick min väg till värnplikten. Jag tjänstgjorde långt hemifrån, längtade efter fru och dotter. Lova skickade sitt foto, som jag länge förvarade under kudden i hopp om att hon skulle komma till mig i drömmen.
En dag, när jag kom tillbaka till logementet, låg hennes foto på mitt nattduksbord synligt för alla. Någon hade klottrat snuskiga saker på bilden och skrivit ovärdiga ord. Rasande kastade jag mig över min granne i sängen, slog honom halvt ihjäl. Det landade mig en vecka på arresten. Bilden fick jag slita sönder och slänga. Granen blev rättvist bestraffad.
Jag fick lämna värnplikten mer bitter än när jag började, arg på Lova av någon anledning. Jag intalade mig att en ung kvinna självklart måste ha en älskare. Förmodligen var Lova otrogen under de två år jag tjänstgjorde. Jag kom på varför: den osäkra flickan jag lämnat hade förvandlats till en stark, vacker och självsäker kvinna, laddad med kraftfull och obehärskad energi.
Är det verkligen du, Lova? Du är helt förändrad! viskade jag längtansfullt.
Stoltheten över min fru fyllde mig. Samtidigt kröp en gnagande misstanke in: Jag är väl inte ensam om henne? Så många frestad av hennes charm. Där det finns honung, flockas flugor. Av säkerhetsskäl skaffade jag mig en älskarinna så att det inte skulle kännas lika illa om något hände…
Ryktet om mina erövringar nådde Lova efter tre månader. Jag fick kämpa för att övertyga henne om att skjuta upp skilsmässan. Hennes dom löd:
Ja, Erik, nu får du veta hur det känns…
Lova brände upp alla mina brev från militärtiden. Tidigare sparade hon dem i en ask och läste ibland om dem. Jag fick inte längre dela säng med henne på obestämd tid, och inte heller sitta vid matbordet. Vårt samtal reducerades till det nödvändiga.
Jag led och grät för egen del ett helt år efter att själv ha gjort henne illa en dag. Ytterligare en sväng till sommarens semester med Lova och Vera blev nödvändigt. Vin, frukt, hav, sol, frisk luft… Vi försonades där, och jag avslutade relationen med min älskarinna.
Sju år följde av lugnt familjeliv med Lova, som ett stilla kloster. Men något saknades för min fru kanske romanser, passioner av det italienska slaget?
På min arbetsplats fanns en riktig skojare Björn, företagets själ. Han kunde bidra till varje diskussion, var en uppskattad lyssnare. Till honom kom kollegor för att klaga på livet, fruar, svärmödrar, och världens problem. Björn lyssnade och gav kloka råd. Jag tänkte: Björn skulle liva upp Lovas födelsedag han får vem som helst att skratta.
Om jag hade vetat vad det skulle leda till…
Björn tackade ja, och kom med sin fru till vårt kalas. Den kvällen var Björn ännu roligare än vanligt under middagens lopp strödde han roliga vitsar, improviserade tal, höll stämningen uppe. Lova lyste verkligen, log varmt mot gästerna, såg till att ingen var hungrig och pratade glatt hela kvällen. Födelsedagen blev lyckad. En månad senare började helvetet för både min och Björns familj.
Björns fru ringde upp mig och sa chockartat:
Erik, vet du att våra respektive är tillsammans? Säg till din kära att hon ska sluta försöka ta min man jag tänker inte ge upp Björn! Vi har två små barn.
Jag var helt ovetande om detta. Lova, är det verkligen din hämnd för mina gamla synder?
Jag ska inte beskriva all den ångest som följde. Björns fru förföljde Lova var hon än gick, hotade att medicinera sig till döds offentligt. Jag låste in Lova i vår lägenhet, kopplade ur telefonen, hotade med skilsmässa. Allt var fruktlöst. Det stämmer verkligen kärlek, eld och hosta kan man aldrig dölja för människor. Då vände jag mig till Lovas bästa vän.
Hon sa kortfattat:
Erik, det är kärlek. Lova kommer inte tillbaka. Du är portad från hennes liv.
Ja, livet stötte till mig från alla håll. Av sorg stannade jag kvar hos väninnan i ett halvt år. Hon lyckades trösta mig kort.
Lova och Björn gifte sig. De såg inget och ingen runt sig. De hade sitt paradis. Det kändes som om de andades samma luft. Jag hatade och förbannade det vansinniga paret! Ville yla av förtvivlan, rycka mig i håret! Hur kunde det hända? Min kvinna togs ifrån mig! Lyckan och olyckan reser på samma släde, verkar det som.
Man säger tiden läker jag tror inte på det. Min smärta täcks av ett tunt, ömtåligt lager likt första isen, och värker ofta. Mina vänner försökte noggrant hitta en ny fru åt mig. Det lyckades en skönhet. Jag gifte mig snabbt, så jag inte skulle ångra mig. Nu har vi varit ihop i sjutton år. Jag kan aldrig bli förälskad i min frus skönhet som jag borde. Jag försöker verka lycklig… Hoppas utan att tro. Men om någon vågade kliva ned i mitt sargade hjärtas djup! Där finns Lova för alltid. Kommer du att kalla mig…
