Jag gifte mig för att fly undan fattigdom, och nu lever jag i en vacker bur. Jag är 35 år idag. När jag var 20, var jag inte helt utfattig, men varje krona räknades. Jag studerade på kvällarna vid universitetet i Göteborg, och jobbade dagtid på ett konditori. När jag kom hem på kvällen, trött med värkande fötter, tänkte jag på om pengarna skulle räcka den månaden till busskort, kurslitteratur, mat och avgifter. Jag drömde om ett lugnare liv inte ett lyxliv, men ett liv som bara var stabilt.
Då mötte jag honom. Han var 40 år, universitetslektor, alltid välklädd, med egen Volvo. Han pratade om resor, aktier, trygghet. Jag blev inte förälskad direkt. Jag gillade honom, ja, men mer än hans ansikte eller sättet han pratade, tyckte jag om det han stod för: vila, ro, ett liv utan ständig kamp.
Vi började träffas, och tydligt från början märktes skillnaderna. Medan jag jämförde priser på restaurangmenyn, beställde han utan att titta. Jag pratade om extrajobb, han nämnde att köpa fler lägenheter som investering. Han brukade säga: Du behöver inte leva så hårt, Jag kan ge dig ett bättre liv, Jag vill inte att du ska kämpa ensam. De orden fastnade i min tanke.
Jag visste att situationen skulle förbättras om jag pluggade klart, men också att det skulle ta flera år. Med honom var det som att hoppa rakt in i ett tryggare liv. Efter sex månader friade han. Jag grät inte av lycka; jag var tyst. Den natten låg jag vaken, tänkte på min mamma, på de trötta morgnarna, på att aldrig behöva räkna kronor igen, på ett fint hus.
Min mamma var först emot det hela. Hon sa att jag var för ung, att han var för gammal för mig, att hon inte såg mig kär. Jag svarade att kärlek inte betalar räkningar, att jag var trött på att försaka och att jag ville ha något bättre. Vi grät mycket. Till slut accepterade hon det, för hon ville inte förlora mig.
Vi gifte oss ett och ett halvt år efter att vi mötts. Allt gick snabbt: en stor villa, nya möbler, resor under de första månaderna. Jag la upp bilder med leenden, men inom mig kändes det som att jag spelade en roll, inte vald av kärlek, utan av bekvämlighet.
Jag kan inte säga att han är en dålig man. Han är omtänksam, ansvarstagande, en fantastisk pappa till våra barn. Han hjälper både sin egen mamma och min mamma, finns med oss, är trogen, aldrig aggressiv. Han är inte problemet. Det är jag som är problemet. Jag älskar honom inte så som man älskar på riktigt. Jag respekterar honom, beundrar honom, är tacksam för allt han gjort, men jag känner inte den där kärlek som får hjärtat att slå extra hårt.
Hans livsrytm är annorlunda. Går och lägger sig tidigt, gillar inte att gå ut, vill ha lugna planer, undviker förändring. Jag vill fortfarande resa, skratta högt, vara spontan, känna fjärilar i magen. Men jag anpassar mig. Jag gör det alltid.
Det finns nätter när jag ligger i vår stora säng, med tystnad, värme och komfort, och ändå känner en märklig tomhet. Det är inte sorg, utan känslan att jag lever det rätta livet, men inte det som gör mig lycklig. Jag lagar mat i ett vackert kök, tar barnen till bra skolor, saknar inget materiellt men ofta saknar jag känsla, lust, drömmar. Han säger Jag älskar dig, och jag svarar Jag med, men min röst låter annorlunda inuti.
Ibland undrar jag vad som hänt om jag stannat ensam, studerat färdigt utan genvägar, om jag väntat på en annan sorts kärlek. Ibland skäms jag över dessa tankar, för det finns kvinnor som skulle ge allt för den trygghet jag fått. Det är där skulden kommer jag har inget rätt att klaga, men jag kan inte ljuga för mig själv.
Vilket råd skulle du ge mig för att kunna bli lycklig?
