Det känns som att jag har varit gift i en evighet. Jag träffade min man när vi båda pluggade i Uppsala. Jag träffade aldrig någon annan jag valde honom och höll fast vid mitt beslut. Jag är väl lite som en relik från forna tider, en dinosaurie som troget håller sig till en enda man och aldrig ens kastar en blick på någon annan.
Vi gifte oss under vårt tredje år på universitetet. Unga och oerfarna, grönare än gräset på landsbygden i Dalarna. Om vi hade stark kärlek? Jag vet faktiskt inte, men nåt slags styrka måste det ha varit, eftersom vi ändå lyckades bo ihop under så många år. Våra kurskamrater höll alltid fram oss som något slags drömpar, trots att vi inte var de enda som blivit ihop i klassen. Varför då? Antagligen för att vi alltid höll ihop. Vi gav liksom inte upp oavsett storm eller snöfall.
Redan vårt fjärde år blev vi föräldrar. Vi höll ändå fast vid studierna, och många lärare visade förståelse, men vi blev aldrig fräcka för det. Med envishet och viljestyrka tog vi oss igenom universitetet, fick våra examensbevis, firade med tårta och hembryggt kaffe. Min man hjälpte mig alltid, vi delade på disken och hämtningar från förskolan.
Jag kunde inte föreställa mig någon annan som make. Han kändes som min första och sista, min egen ideala person, min tvillingsjäl. Vi kompletterade varandra hela tiden, och vi grälade knappt alls. I en familj som vår, där tyst snö föll mjukt över gården och barnskratt ekade i köket, ska lyckliga barn växa. Så efter två år bestämde vi oss för en dotter.
Varför inte? Jag hade ju en omtänksam man, en frisk och självständig son… Så en dotter kändes bara naturligt, som den sista pusselbiten.
På ytan var jag världens lyckligaste kvinna. Min man älskade mig, hjälpte alltid till. Trots att han jobbade obekväma tider kom han hem, kastade av sig jackan och lekte med barnen, och jag fick tid för mig själv. Allt låg stilla, tryggt som en sjö i maj, tills jag märkte att min man blev kall.
Han började dröja kvar på jobbet, gnällde på mig över småsaker och var alltid irriterad, som om löven knastrade för högt under hans skor. En kväll när jag frågade hur han mådde, grymtade han bara något om att min uppgift minsann är att laga ärtsoppa, torka näsor och ligga till lags om natten.
Med den stämningen försvann all lust att både krypa ner bredvid honom och laga mat. Jag trodde att han skulle inse hur han betedde sig och bättra sig men allt blev bara värre. Sakta tog flaskan över, och han började försvinna ut i natten. Han kom hem som någon annan ingen kärleksfull pappa, bara en argsint tyrann.
En kall kväll smällde han igen dörren och började skrika:
Jag är less på ungarna, tystnaden och dina tråkiga mjukisbyxor. Jag har aldrig varit stolt över dig du klär dig inte för mig, du sminkar dig aldrig. Jag vill inte synas med dig! Du vill bara ha pengar, ingen frågar vad jag vill!
Jag ringde min svärmor, men hon tog bara hans parti. Hon bad mig att inte skilja mig, vädjade som om jag var någon slags vårdnadshavare för hennes son. Men jag packade snabbt våra saker och tog mina barn till en liten tvåa i Sundbyberg. En vän hjälpte mig att ordna nya platser åt barnen på förskolan, och själv fick jag ett extra jobb. Det var slitigt, vi fick vända på varenda krona men nu behövde vi i alla fall inte vara rädda för någon annans händer.
Först i domstolen blev allting som i ett gammalt drömspel det visade sig att min man led av en psykisk sjukdom. Hans föräldrar hade låtit mig leva i ovisshet. De tyckte att jag passade deras son perfekt: lagom stillsam, följsam, aldrig någon storm. Svärmor hade tagit honom till läkare i Tyskland när han var yngre. Inga mediciner hjälpte. Ibland åt han tabletter för att fungera normalt. Jag kan tycka synd om honom, men jag vill inte dela mitt liv med en oförutsägbar människa. Det viktigaste är ändå att barnen får vara friska och fria.
