Mina föräldrar bodde i Dalarnas skogar medan jag själv slog mig ner i Göteborg.
Vi hade inte setts på över tjugo år. De arbetade som konstnärer och sjöng i en spelmanskör, hela deras liv kretsade kring turnéer och uppträdanden runt om i landet. När jag fyllde fem år flyttade jag in hos min mormor. För att underlätta för mormor fick hon flytta till sina släktingar i Västergötland. De första åren kom mamma och pappa och hälsade på en eller två gånger om året, ibland tre, men så småningom blev besöken alltmer sällsynta. Till slut slutade jag till och med att tänka på dem. Så småningom bröts kontakten helt.
När jag senare kom in på läkarlinjen, gifte jag mig under tredje året på universitetet.
Nu driver min man och jag en egen tandläkarklinik, och vi tjänar riktigt bra. För ungefär ett år sedan hörde mina föräldrar av sig. De började ringa till kliniken, eftersom de inte ens hade mitt mobilnummer. Våra samtal bestod mest i att de beklagade sig över sina liv.
Jag lyssnade färdigt och svarade att de hade valt sin egen väg den dagen de lämnade bort sin dotter till hennes mormor. Ibland skickade mina föräldrar några kronor till mormor, men för det mesta levde vi på hennes pension. Hon berättade ofta för mig att vi fick vända på varje slant, och jag märkte det själv eftersom vi fick hushålla med allt.
Jag läste hårt i skolan och kom in på universitetet med bidrag. För att ha råd att köpa kläder och klara mat och hyra jobbade jag extra på sjukhuset som nattundersköterska. Nu för tiden tänker jag att mitt liv är mitt eget, och mina föräldrars liv är deras, och de får klara sig så gott de kan.
När mina föräldrar förstod att jag inte hade tänkt hjälpa dem, började de hota med att söka underhållsstöd. Men med tanke på hur läget är mellan våra olika regioner idag, har jag svårt att tro att de kan driva igenom något sådant. Deras ord var droppen som fick bägaren att rinna över för mig. Om jag tidigare hade tvivlat och någonstans övervägt att hjälpa dem ekonomiskt, så känner jag nu inte längre någon lust att ha med dem att göra.
Jag funderar ofta: gjorde jag rätt, eller borde jag ändå inte vända ryggen åt mina föräldrar?
