Svärmor
Borghild Elisabetsson var en kvinna av imponerande format. Hennes steg var inte en gång, utan en marsch; hennes blick var inte en glimt, utan en röntgen. Hennes ord bar tyngden av lagparagrafer, och fick man henne på en sockel blev hon ett monument, inte en person.
Hon ägde en större matgrossist i Västerås och hade två fängelsebesök för slagsmål och en för oavsiktligt dråp, samt tre döttrar födda under mellanrummen mellan domarna. Och förstås tre svärsöner.
Vid varje bröllop kallade hon in svärsönerna, läste upp deras rättigheter och plikter, och förklarade exakt vilka straff som gällde om dessa bröts.
Smågruff brydde Borghild sig aldrig om, hon sparade nerver. Döttrarna fick aldrig kontakta henne om trivialiteter “lär er att lösa era egna problem.” Endast om någon eller något betydelsefullt försvann, eller om det krävdes att gömma ett lik, var det tillåtet att vända sig till henne.
Svärsönerna uppskattade denna policy, och de undvek att bråka, för mötet med svärmor var dyrare än ett brutet ben, och paragrafen “död i affekt” var tatuerad i hennes panna.
Den yngsta svärsonen, Ebbe, hade ingen närmare kontakt med Borghild och kände därför ingen rädsla. Han bodde med familjen några mil bort i Uppsala och ansåg sig självständig och fri ända tills han bestämde sig för att delta i lördagsnöjena med sin chef, och följde med denne till en bastukväll med ännu tre kollegor.
Till sin fru sade Ebbe att han skulle bli sen på arbetet, det var något som måste avslutas. De snitsigaste kollegorna tog till mer kreativa lögner en packade fiskespön och tält, påstod att han skulle på fisketur med vänner, och beställde till frun en hink levande abborre. Ytterligare två tog med sina laptops för nattliga strider i World of Tanks. Chefen dolde bastubesöket inte för sin fru.
Vid midnatt tröttnade gänget på både vodka och värme och ville ha stadga i tillvaron, så de slog ihop pengar för två eskorter. Men dessa var så oattraktiva att chefen ville byta dem mot en snyggare, men laget ville hellre ha mer vodka.
Den yngsta dottern till Borghild blev så nervös att hon ringde sin mor.
Tala kort och koncist! Jag har ett lastbilssläp i lossning, sade Borghild.
Mamma, Ebbe har inte kommit hem från jobbet, hans telefon är tyst, arbetsmobilen svarar heller inte, jag får ingen kontakt med hans kollegor eller chef. Något har hänt!
För helvete din jävla idiot! Ta det lugnt, flicka, jag ordnar det!
Borghild gav instruktion till lagret, startade sin Volvo och drog mot Uppsala, medan hon ringde samtal längst vägen.
Efter halvtimmen visste hon exakt vilken bastu Ebbe befann sig i och med vem, efter ytterligare tjugo minuter körde hon in i staden, och ännu en kvart senare trädde hon, med en livrädd bastuvärd vid sin sida, in hos den otåliga samlingen. Det blev omedelbart liv i luckan, och Ebbe fick ett perfekt alibi i form av ett digert blåmärke och en bruten framtand.
Chefen försökte ta kontroll:
Vad sysslar du med, människa?! Vem är du, egentligen?! Jag ringer polisen!
Han visste inte vem Borghild Elisabetsson var! Hon slutade slå Ebbe, grep en kniv från bordet, slog med den ena handen fast i chefens hals och sade:
Pröva på så får du se! Jag skär av tungan, din luspudel! Jag är svärmor till det här kräket!
Håll käften, snorvalpar! röt hon till eskorterna, snurrade kniven och gick mot Ebbe.
Nå, förbannade ändelse, vad har du för snusk i kalsongerna?
Mamma! grät Ebbe, släpade sig till ett hörn Du gör väl ändå inte detta!
Vem ska stoppa mig?
Jag har inte varit otrogen mot er dotter! Fråga vem du vill!
Borghild kisade mot eskorterna.
Ingen har gjort något, hostade chefen, gnuggade sitt struphuvud.
Jag ser det själv, de där tjejerna är ju bedrövliga, varför tog ni sådana?
Hon hällde vodka i ett glas och räckte åt Ebbe:
Drick, bedövning.
Ebbe klirrade med glaset mot tänderna och drack.
Och vad är det här för röra? Säg nu!
Vi ville avslappna oss, sade chefen, men det blev inget. Tråkigt, och eskorterna sämst.
Borghild satte sig, skar en stor bit falukorv med kniven:
Ni är då fantasilösa hela bunten, pojkar, sa hon och mumsade. Vad är det här? hon pekade på fiskespöna, är de från en sexleksaksbutik?
Det är mitt alibi, sa fiskaren.
Och denna? hon sparkade på hinken med levande abborre.
Ja.
Välplanerat, ändå. Vad skulle ni ha gjort utan mig? Men ni har tur!
Hon stjälpte hinken i poolen, fisken rusade åt olika håll.
Här, Borghild räckte fiskespö åt fiskaren och tankspelaren nu ska ni fiska. Hörni, snorvalpar! I vattnet, jobba av pengarna!
Eskorterna klättrade snabbt ner i bassängen.
Reglerna är: män fiskar med spö, tjejer med händer. Den som fångar får gå hel ifrån det här.
Du där! hon pekade på den andra tankspelaren du får registrera resultatet. Jag och chefen satsar. Jag lägger min femhundralapp på hon i gul baddräkt, hon får fisken först.
Aldrig i livet! sade chefen. Jag satsar på Micke, han får första! Han är hobbyfiskare.
Hör du, gula! ropade Borghild Bonus på dagslön om du får först!
Och jag då? snäste andra eskort.
Bonus, om du får fler än den gula.
En halvtimme senare kikade bastuvärden försiktigt på dörren. Det bullrade och tjattrades. Tjejerna jagade fisk med händerna, Micke fångade fisk med brödsmulor, tankspelaren jagade eskort, Ebbe och den andre tankspelaren använde en stor handduk som nät och försökte också fånga något. Chefen stod vid bassängkanten och dirigerade, ivrig.
Borghild skickade ett sms till dottern: “Din make blev överfallen på väg hem, slagen men lever, han ger nu polisen sitt vittnesmål. Jag tar hem Ebbe när detta är klart. Puss, mamma.” För sin dotter var hennes lugn värdefullare än svärsonens bruten tand eller hennes sömnlösa natt i bastun. Svärsonen fick en generös Swish till tandläkaren det var inte hans fel, men nästa gång fick han se upp.
